På väg mot höst

Luften känns mer och mer höstfylld, en annan doft, täckande mörker, fuktig kvällskyla. Mörker är lika med rädsla och otrygghet som sitter inpräntat långt långt inne. Trots allt mår jag ändå rätt ok just nu, just idag men det finns stråk av oro inför hösten och alla kommande dagar av jobb och vardag som touchar förbi från och till. Behöver få fatt på min läkare för att komma fram till vilken omfattning som jag ska jobba efter att min nuvarande deltidssjukskrivning går ut vid månadsskiftet. Sidan av mig med fart, självförtroende och energi röstar otvetydigt på att öka jobbdelen medan den trötta, slitna sidan är osäker på vad som är möjligt att orka och klara av utan att rasera det som lyckats byggas upp under det senaste året. Det är helt klart en utmaning att komma fram till vad som är klokast och att kunna plocka ihop sig själv inför min läkares kommande frågor om hur det är och hur jag mår. Ojämnt kvalar in som ett väl beskrivande svar.

Kommer behöva säga att jag gett upp den medicin som vi gemensamt kom fram till att jag skulle pröva. Tanken var att medicinen skulle hjälpa mig att hantera de tuffaste påslagen men den massiva trötthet och känslan av avstängdhet som jag hoppades var övergående insättningseffekter har hållit i sig under hela sommaren och det funkar helt enkelt inte i kombination med dagar och familj som behöver närvaro och ork. Jag vill att medicinering ska få mig att må bättre inte sämre. Tänk om det kunde vara möjligt att någon gång hitta rätt när det gäller mediciner. Får fortsätta med kombinationen att försöka ta hand om mig så bra som möjligt, springa mina löppass och ta till behovsmediciner när det blir ohanterligt. Låter enkelt men stundtals i realiteten kan det vara närapå omöjligt - att orka och vilja mig själv väl. Räddningen i de skarpa, utsatta lägena är de Finaste, min familj - det absoluta argumentet till att fatta kloka beslut.