Viktiga betydelsefulla

Igen ställs jag inför att en person som är och har varit extremt viktig säger orden att hon kommer att sluta och byta jobb.

Under förra årets drabbningar och brist på information och samordning var det hon som fick mig att våga gå framåt. Det var hon som fanns kvar när en annan lika betydelsefull sa samma ord, att personen skulle sluta och byta jobb, i juni förra året.

Planen var att vi skulle komma fram till punkten att vi var färdiga, att jag inte skulle behöva träffa henne mer. Det var jag som skulle lämna och inte tvärtom. Separationer och avslut som kommer vid fel tidpunkt gör så otroligt ont och triggar så mycket rädsla och osäkerhet. Orkar inte att hon ska sluta och att vi inte kommer fortsätta med det som är kvar att ta sig igenom.

Feltänkt

Om det nu är så att vi i våra liv har chansen att finnas och vara är det otroligt många aspekter som känns extremt feltänkta i de samhällsupplägg som vi ingår och lever våra liv i.

Tröttheten och oron för att inte räcka till och orka lyser ofta igenom i det som syns och sägs av andra, självklart inklusive mig själv. Arbetsveckor  med långa arbetsdagar, reda ut det som behöver fungera i vardagen, tid eller snarare brist på tid för varandra, många långa timmar iväg ifrån ens ungar. Krav på leverans, närvaro och prestation som motprestation för lön. Lediga dagar som passerar alldeles för fort. Var det så här som livet var tänkt?

De allra flesta verkar utgå ifrån att det är såhär det är - punkt... Känslan av att livet och relationen till ens närmaste borde vara värt mer och bättre kommer tillbaka till mig om och om igen. Förundrad över att fogligheten är så stor och att andra inte verkar oroa sig. Varför reagerar jag så starkt när andra inte verkar göra det? Finns oron och rädslan även hos andra att tappa bort de Finaste viktigaste, sig själv och dagarna som livet ger till följd av ett begränsande och uppsnurrat livsupplägg?

Känner mig ofta känsligare och mera reagerande än andra. Tar ofrivilligt in på alla möjliga sätt. Rädsla för livet, rädsla för att dö, rädsla för att lämna och förlora de allra Finaste andra, rädsla för att bli lämnad.

Svårt att våga uttrycka rädslan och oron eftersom många andra verkar ha förmågan att sålla, hålla ifrån sig och inte bli så berörda. Tankarna, rädslan, livet och världen svindlar i vissa lägen - ta tillbaka känslan till här och nu. Värme och glädje omkring mig som omfamnar och får rädslan att pausa.