Underbara ostyriga ungar...

Mitt livs största utmaning sen sex och ett halvt år tillbaka.
Jag är mina älskade ungars förälder, mamma till mina två viktigaste.

Varje dag, varje timme finns de hos mig, runt mig, inom mig. I min famn, i min närhet, mitt i nånting som vi pratar om, ibland borta ifrån mig - alltid nånstans i mina tankar.

Försöker vara förälder till dem på ett klokt och varmt sätt. Utmaningen är enorm. Det är vi som ska visa och berätta för dem om vad livet är, vad som är viktigt. Att de är viktiga och värdefulla.

Ofta rädd att göra fel, att vara för på, att jag inte gör och säger så att de tar till sig och förstår vad jag menar.

Allt de ställs inför väcker minnesbilder av mig i samma ålder. Att vara fem år och sex år - förskola, förskoleklass, bli arg, besviken, ledsen, glad....

Jag var ofta rädd och saknade trygghet
De är trygga och de kan alltid komma till oss

Jag saknade och längtade efter vuxna som såg och fanns för mig
Vi finns och kommer alltid att finnas för dem

De är ostyriga, underbara ungar. Ibland världens mest supertighta brorsor och i nästa stund osams och arga på varann och ibland på oss - de där superjobbiga föräldrarna...

Rädslan från när jag växte upp ersätts med deras variant av att vara trygga, ostyriga och underbara ungar ❤️

Tillåta sig att vara hemma och sjuk

Bacillattack hos oss.... Den minste har lyckats med bedriften öroninflammation x 2 (en i taget) på två veckor. Han har tagit sig igenom många öroninflammationer och är bara fem och ett halvt år. Opererades in rör när han var två år och efter det började han höra mycket bättre. Hittills hör han lika bra som andra men oron för att han inte ska höra fullt ut kommer tillbaka när inflammationerna börjar att bråka igen

Familjen har repat sig förutom jag som har trillat dit på arga baciller. Igår fick jag backa och bege mig hem tidigare från jobbet. Känslan att komma hem till ett tomt hus när de andra var iväg gav flashbacks till mina tidigare sjukskrivningar. Det är ju helt normalt att få en förkylning och vara hemma ett par dagar men jag blev rädd och känslor och minnesbilder från perioderna då jag var sjukskriven slog på.

Har nästan inga minnen från sjukskrivningarna. Det som finns kvar är känslan av ständig stress. Att inte kunna vila samtidigt som jag var helt slut. Hela jag var fylld av inre ensamhet och rädsla för att lämna och att bli lämnad. Så rädd att inte kunna ta mig tillbaka familjen och mina finaste - panik. Vet att jag letade och surfade efter information för att slippa gå igenom dagarna helt ensam. Sökte efter sammanhang som skulle kunna hjälpa mig utöver mötestillfällena med min psykolog men hittade ingenting. Det var otäckt ensamt och isolerat att vara sjukskriven, hela tiden med tankar snurrande om hur jag skulle lösa situationen och på något sätt må bättre och bli frisk.

Jag svarade på en annons från en person som sökte medryttare. Hade egentligen inte tillräckligt med kraft och ork. Nu med facit i hand var det bra och viktigt att jag kom iväg, fick vara tillsammans med hästar som alltid har betytt trygghet för mig.

Har inte tillåtit mig att bli sjuk sen dess förrens nu. Gamla tankemönster slår på och det känns otillåtet att vara hemma och ta hand om sig själv. Eftersom jag blev så pass rädd och fick så många flashbacks när jag kom hem igår så är det helt klart bra att utmana mig själv. Har nästan inte gjort någonting förutom att skifta mellan min säng och soffan. Tröttheten från förkylningen har hjälpt till att bara vara. Har rett ut dagen helt ok, bra där 👍 och siktar på ytterligare en dag hemma imorgon.

Ljusen för er

Värme från alla som var där. Hav av ljus. Mörkret. Alla liv, händelserna som inte känner varann. Allting blir skarpt, stannar upp.

När det är stjärnklart följer vi stjärnorna, pratar om er, minns, tillsammans.

Leenden, skratt, trygghet - allt som minns, underbara frågor om vem ni var.

Långsamma tårar av värme och saknad ❤️

Stegen tillbaka

Tvådagars konferens med mitt jobb. Var en av tre som ansvarat för förberedelser och program. Allting fungerade - innehåll, upplägg och till och med tekniken runt om.

Har kämpat otroligt hårt för att ta mig tillbaka efter sjukskrivningen som avslutades i april och konferensen har varit ett delmål. Att vara bara jag i mina kollegors ögon. Inte den kollegan som är sjukskriven, som man kanske är orolig för och inte vet hur man ska förhålla sig till.

Riskerna är stora med att ta steg framåt som inte går att backa ur. Där beslutet inuti en själv är fattat att utåt i jobbsammanhang aldrig mer visa det sköra. Lova sig själv att göra allt för att aldrig mer utsätta sig för att bli sjukskriven.

Det låter kanske krasst och hårt men eftersom jag jobbar inom HR-området så vet jag att möjligheterna till att komma tillbaka inte är obegränsade. Rehabutredningar, ens situation och hur man mår diskuteras och tas ställning till av arbetsgivaren i konstellation med primärvård, företagshälsovård och Försäkringskassan. Man känner sig ofta rätt obetydlig, granskad och utvärderad under processen trots att parterna runt om hävdar att intentionen är en annan.

Kommer de förstå och kunna ta emot det jag beskriver om hur det faktiskt är?

Hur kommer det jag tar upp värderas och omsättas i överväganden, insatser, åtgärder och beslut?

Vad ser de när de möter, lyssnar på och ser mig?

Vad landar det i, vilken omfattning är realistiskt att komma tillbaka till och fortsättningsvis utgå ifrån? Tidsgränser närmar sig och stressen slår på att inte kunna uppnå ett tillräckligt hanterbart mående.

Jag är inte där längre och det är en otrolig lättnad...

Ny kontakt - nytt försök

Träffade en sjuksköterska för bedömning för ett par veckor sen. Ny vårdgivare, nytt försök till att få en rimlig bedömning, en bedömning som är möjlig att relatera till. Väntan har varit lång. Lättnad att hon lyssnade  och verkade förstå när jag berättade om komplexiteten i att säga nej till och underkänna ett utlåtande som levererats av den enhet och expertis inom psykiatrin som ska vara en av de mest professionella.

Scenariot som utredningspsykologen vid den förra vårdenheten lyfte fram som ovillkorlig och inte påverkbart stämmer inte. Scenariot att leva med stora begränsningar, tung medicinering, oförmåga till relationer och fungerande vardag. Det han ansåg sig se och rapporterade det är inte jag. Ett år har gått sen jag fick ta del av hans rapport. Ingenting i hans bedömning av mina svårigheter och prognos om förmåga stämmer.

Den viktiga som fick mig att våga och orka ta mig igenom utredningstiden jobbar vid den nya vårdgivaren. Hon såg mig då, vet vad som hände, vet en del om det sköra trasiga. Hon har sett mycket av det som är jag, rädslan, tröttheten, tårarna, energin, styrkan. Vi träffades för ett par dagar sen. Lättnad att ses igen.

Läkarbesök inplanerat. Hoppas att hon kommer att se, lyssna, bemöta, bidra till min fortsättning framåt.

Känna trygghet och våga ta emot hjälp - det är ju så som det ska vara och fungera.

Saknar Dig...

Saknaden efter Dig slog på för en stund sen

Bilder och minnen började rusa förbi när planen egentligen var att jag skulle somna

Touchar på ett par sekunder alla känslor, rädslor, oändlig saknad

Tårar strilande letar sig ner längs min kind och hals, de är långsammare nu än de var för en stund sen, paniken inte lika massiv

Tror att jag kan ana hur ont det gjorde i dig, alla timmar, stunder, dagar, veckor, år, åtskild från oss dina älskade barn

Du saknas mig alltid i varje stund, älskade finaste...

Samma men så olika

Nedbäddad i soffan, bytt våningsplan för att inte väcka resten av familjen. Tålamod.... var det visst man ska ha för att bli av med förkylningen och få kroppen att börja fungera igen.

Våren 2011 var jag i samma soffläge med hostningar och förkylningsvirus. Skillnaden mot nu var att då väntade vi vår yngste. En lång vår med förkylningar, väntade barn, en liten storebror på två år som jag försökte räcka till för och hålla om så mycket jag kunde.

Efter många veckor sa kroppen till slut stop. Den minste var på väg att komma till oss tre månader för tidigt, många vändor till avdelningen för att stoppa och checka att allt var ok. Kroppen förstod på nåt sätt att oavsett vad fick den inte dra igång fullt ut och den höll envist ihop. Lunginflammation, arytmi, letande efter en eventuell blodpropp, dygn på hjärtmottagningen. Att jag och vi redde ut det och att han klarade sig trots allt som hände den våren.

Ett soffhörn, många kuddar, täcke, alla hostningar, mörkt utomhus och snart tidig morgon.

Då och nu - helt olika lägen i livet ❤️

Skummande brusande hav

Ljudet av vågor som skummande, brusande rullar in. Mörkt hav, bara jag och alla dofter och ljud av ändlöst hav - hav som alltid betytt trygghet för mig.

En vecka tillsammans på Kretas sydkust, sensommar, bad på längden och tvären i pool, vattenrutschbanor, timmar på stranden, sandslott, vågjakt vid havet. Simmat tillsammans med en av mina smågrabbar under ytan med mask och snorkel i kristallklart vatten, skrattat  åt varandra under vattnet och simmat hand i hand - lycka och värme. Tagit emot den minste när han precis knäckt koden för hur man simmar :)

Alla fina stunder och intryck blir nästan för starka att hantera för mig med all min känslighet och inpräntade rädsla. Som alltid märks det allra oftast inte utåt, proffsnivå på hantering av omedveten autopilot. Kommer på mig själv, plockar tillbaka, ett andetag, två andetag, närvaron och upplevelsen av stunden just då/nu kommer närmare, tydligare. Jag precis här och nu. Det är i stunden precis nu som jag vill vara. Fina dagar tillsammans, trygghet och kärlek att få höra till...

Tokroliga dyk :)

Kvällsdopp ikväll med många dyk från bryggan. Vi var vid samma sjö en kväll för nästan exakt ett år sen, jag och en av de tightaste. Dividerade om vad vi skulle räkna ner med för att synka våra supersnygga delfindyk - tajmingen fungerade mindre bra...  :)

Förra året stod jag på kanten med känslan av att jag egentligen inte vågade hoppa i. Ikväll var jag först i. Det finns nog kapacitet att våga trots allt - våga på så många många plan.

Det är sent, varma vindar blåser - sommarens soligaste och varmaste dag!

Spegelblankt vatten...

spegelblankt vatten, månsken, segelbåtar runt omkring oss - stilla, ändlös tystnad över hela viken

segling tillsammans med våra allra bästa vänner, har skrattat så där så att det nästan är tight att andas och mer därtill 😂

pussat på mina egna och den andra familjens ungar innan de efter en hel del bubblande och babblande somnade tätt intill varann

trygghet, värme och lycka i en stökig och svindlande värld - lycka att just jag får vara precis just här just nu ❤️

Avskrivet ärende :)

Möte idag med rehabansvariga på mitt jobb för uppföljning av hur det har gått att komma tillbaka till heltid. Obeskrivlig lättnad att kunna säga att månaderna fungerat. Lättnad att äntligen vara ett "avskrivet rehabärende", att jag har tagit mig igenom alla steg tillbaka.

En hel del trasigt och skört men självtilliten finns på ett annat och tryggare sätt.

För ett år sen var jag närapå borträknad, ständig oro i andras blickar och försiktiga ord. Ständig oro för vad andra såg av mig, hitta svar på frågor som ställdes, känna av om och hur mycket de sett av hur illa det varit. Våga kliva in och möta alla på nytt.

Jag är tillbaka fullt ut och oron runt omkring har ersatts med att tillhöra på samma premisser som de andra.

Lättad och stolt - jag klarade det!

Det är så här det är...

Sol
Glädje
Värme
Underbart blå himmel
Dofterna av försommar
Dagstur på cykel med fin vän, prat om allt möjligt, det är mig som hon och ett gäng andra väldigt gärna vill vara med för att jag är precis den jag är - kom igen, ta in fakta, skicka iväg alla ifrågasättande, taskiga självkritiska tankar
Segling och hav
Förväntningar inför sommaren
Oro inför sommaren
Omtanke
Ändlös kärlek till han och två små bus
Ständig rädsla för att mista
Svindlande perspektiv - rädsla  - liv - död - finnas - inte finnas
Chansen att leva och fortsätta leva
Ser mer och mer allting som omger, färg, doft, vind... intrycken stundtals svindlar, virvlar förbi
Börjar förstå och vakna upp ifrån att ha levt så avstängd, jagad, på rutin, automatik - avstängdhet för att klara mig
Avstängdheten behövs inte längre
Skilja på då och nu - situationerna och de andra är inte samma som då
Ta hand om och stryka min kind, varsamt hålla om istället för att skada - kan och får finnas och leva
Behöver inte längre vara rädd - fortsätt så, håll om 💕

En fin dag

Min födelsedag idag - en fin dag tillsammans med mina bästa ❤️

Teater (första gången för ungarna)  - Wendy och Peter Pan, pirater, drömmar, sagor, nycirkus. Vi kastades in i berättelsen från första stund och uppsättningen var väldigt bra. Ikväll hämtpizza och Eurovisionfinal. Vi har två schlagerfans som efter ett antal låtar somnade i varsitt soffhörn 😘

Minnesstund

Sen kväll, te, uppkrupen i soffan. De andra sover. Kvällarna är de jobbigast timmarna för mig när tempot sänks och alla intryck kommer ikapp.

Imorgon ska vi ha minnesstund på mitt jobb för en kollega som gick bort förra måndagen. Väldigt många kommer att komma. Han fick veta att han var sjuk och bara hade en kort tid kvar att leva för fem veckor sedan. Från att levt tillsammans med sin närmaste och bland oss andra till att kroppen ger upp på extremt kort tid. All inspiration, glädje, energi, optimism och alltid varm omtanke. Obeskrivlig situation för hans familj och närmaste. För alltid Saknad!

Att våga...

Efter att ha fått bekräftat från en utomstående, inom området professionell part har jag beslutat mig för och vågat:

Säga upp min kontakt med öppenvårdsmottagningen som jag tillhört

Sagt nej till bedömningen som utredningspsykologen kom fram till.  Enligt utredningspsykologens prognos skulle fortsatta insatser inriktas på att få mig att förstå och förhålla mig till en diagnos som jag till 95% inte känner igen mig i och kan relatera till. Som han uttryckte det, så finns det inte så många möjliga alternativ i diagnossystemet.... Att ha det som argument för att pressa in en person i en diagnos där kriterierna inte täcker in och motsvarar de svårigheter som jag kämpar med i vardagen är inte professionellt och försvarbart.

I prognosen ingick stadigvarande sjukersättning, arbetsförmåga på maximalt 25-50%, begränsade möjligheter till förbättrat mående och social interaktion... Kan det verkligen vara mig som han har bedömt och hur är det möjligt att fullständigt avfärda all möjlighet till utveckling och rehabilitering?!

Under året som utredningen pågick (har fått förklarat från annat håll att utredningar inte ska och bör pågå under så lång tid) gick jag från heltidssjukskriven till att jobba 75% och jobbar nu heltid igen. Jag har en relation, min familj och mina barn som mår bra, jag har bekanta och ett par nära vänner, jag hanterar mat och träning rätt ok. Trots framstegen håller psykologen som genomfört utredningen fast vid att bedömningen som han har gjort är korrekt och rättvisande...

Utredningen bygger på en persons bedömning, tolkning och utlåtande som har rapporterats vidare till mottagningens fördelningsgrupp och ansvarig läkare. Andra parter och personer på mottagningen som har mött mig under senaste två åren har inte involverats i processen. Varför?

När jag har bett utredningspsykologen att förklara hur han relaterar diagnoskriterierna och bedömningen till mig som person och min nuvarande livssituation så har jag fått som svar att det inte är möjligt för mig att kunna förstå eftersom jag inte är utbildad och har kunskap inom området. Kan noteras att personen som har genomfört utredningen är förhållandevis nyutexaminerad.

Det är så otroligt mycket som har blivit fel. Prestige skulle kunna vara en möjlig förklaring till varför utredningspsykologen och den läkare som är involverad är helt ovilliga till att ta till sig det som jag har fört fram, ifrågasatt och efterfrågat.

Efter att jag sa nej till att rätta in mig i bedömningen blev det tyst från mottagningens sida. Veckor har gått, månader har gått, psykologkontakten som föreslogs och beskrevs som avgörande blev istället en sjuksköterskekontakt, kontakten med arbetsterapeut som de menade var väldigt viktig visade det sig inte finnas möjlighet till att få.


Jag sökte mig till mottagningen och sa ja till utredningen för att få hjälp. Svårigheterna som jag behövde hjälp med och som jag fightas med är desamma, allt med ständiga skiftningar och extrem intensitet:

stark och skör, orädd och rädd, säker och osäker, på eller av, rädsla för livet, rädsla för död, skrämmande nedstämdhet, vidöppen för intryck, svårhanterlig avstängdhet, rädsla att mista de finaste viktigaste, jobbiga och skrämmande minnesbilder..

Otrolig lättnad att ta mod till mig och förklara att jag tycker att de inblandades hantering och bemötande inte har varit ok och professionellt. Otrolig lättnad att gå därifrån och kunna lova mig själv att aldrig mera gå dit igen.

Jag kommer söka mig till en ny vårdgivare. Det tar emot att våga ta steget på nytt och be om hjälp men jag måsta för vår skull.


Det har varit ett extremt tufft år, men alla smällar och svåra lägen har fått mig att våga lita mer på mig själv och min förmåga.

Viktiga betydelsefulla

Igen ställs jag inför att en person som är och har varit extremt viktig säger orden att hon kommer att sluta och byta jobb.

Under förra årets drabbningar och brist på information och samordning var det hon som fick mig att våga gå framåt. Det var hon som fanns kvar när en annan lika betydelsefull sa samma ord, att personen skulle sluta och byta jobb, i juni förra året.

Planen var att vi skulle komma fram till punkten att vi var färdiga, att jag inte skulle behöva träffa henne mer. Det var jag som skulle lämna och inte tvärtom. Separationer och avslut som kommer vid fel tidpunkt gör så otroligt ont och triggar så mycket rädsla och osäkerhet. Orkar inte att hon ska sluta och att vi inte kommer fortsätta med det som är kvar att ta sig igenom.

Feltänkt

Om det nu är så att vi i våra liv har chansen att finnas och vara är det otroligt många aspekter som känns extremt feltänkta i de samhällsupplägg som vi ingår och lever våra liv i.

Tröttheten och oron för att inte räcka till och orka lyser ofta igenom i det som syns och sägs av andra, självklart inklusive mig själv. Arbetsveckor  med långa arbetsdagar, reda ut det som behöver fungera i vardagen, tid eller snarare brist på tid för varandra, många långa timmar iväg ifrån ens ungar. Krav på leverans, närvaro och prestation som motprestation för lön. Lediga dagar som passerar alldeles för fort. Var det så här som livet var tänkt?

De allra flesta verkar utgå ifrån att det är såhär det är - punkt... Känslan av att livet och relationen till ens närmaste borde vara värt mer och bättre kommer tillbaka till mig om och om igen. Förundrad över att fogligheten är så stor och att andra inte verkar oroa sig. Varför reagerar jag så starkt när andra inte verkar göra det? Finns oron och rädslan även hos andra att tappa bort de Finaste viktigaste, sig själv och dagarna som livet ger till följd av ett begränsande och uppsnurrat livsupplägg?

Känner mig ofta känsligare och mera reagerande än andra. Tar ofrivilligt in på alla möjliga sätt. Rädsla för livet, rädsla för att dö, rädsla för att lämna och förlora de allra Finaste andra, rädsla för att bli lämnad.

Svårt att våga uttrycka rädslan och oron eftersom många andra verkar ha förmågan att sålla, hålla ifrån sig och inte bli så berörda. Tankarna, rädslan, livet och världen svindlar i vissa lägen - ta tillbaka känslan till här och nu. Värme och glädje omkring mig som omfamnar och får rädslan att pausa.

En vecka iväg

Fyra familjer - åtta vuxna, nio barn... en vecka tillsammans, skidor, snö (som igår inleddes med spöregn :)

Förra årets skidvecka mådde jag inte alls bra. I år är det inte längre så. Värme och trygghet tillsammans med de andra. Rädslan och paniken, att jag inte skulle kunna och klara att vända det som kändes helt omöjligt, är nästan helt borta.

Ett kliv vidare

Väntar på smågrabbarna som är på sitt gymnastikpass. Att jag skulle bli mamma till två småbus som ger sig allt längre ut i världen :) Åååå... mamma.... du pussas för mycket brukar äldsta grabben säga samtidigt som han stryker bort mina pussar och ler.

Kommer troligtvis fatta beslutet att ge mig på de procent som kvarstår och börja jobba heltid igen om ett par veckor. Otroligt skönt att känslan finns där att det är möjligt och att jag verkligen vill. Om det kommer att hålla - självklart finns det inga garantier, måste testa för att få veta.

Fuck it... :)

Buss, motorväg på väg hem från staden bredvid. Dagarna fungerar rätt ok. Testar varianter för vad som fungerar för just mig. Ibland trasslar det till sig, tvärnit som följd men repar mig snabbare än tidigare.

Hade en lång sen kväll och delar av natt med en av de viktigaste och bästa och inte minst roligaste helgen som var. Soffa, varsin värmande filt, sprakande brasa, rödvin, te, choklad. Mycket blev sagt av det som brukar sägas och en hel del av det som nog bara är möjligt att säga till just varann. En del av nyårskänslans "allt är möjligt" återupplivades igen :)

För det som eventuellt kan komma att strula till sig från och med nu och framåt lanserades ett konstaterande, vardagsanpassat "Fuck it" med efterföljande avruskning. Rekommenderas varmt - mycket användbart!

2016

Vilken fest vi var på igår :) Extremt länge sen jag fixade ett party rakt igenom och var en av dem som hängde i allra längst, dansandes fram till tidig morgon. Log till och från under kvällen och natten när mina gamla partystyrkor poppade upp en efter en. 

Välförtjänt sliten dag idag men jag har under dagen dribblat med en känsla av att 2016 kan komma att bli ett bra år! Nyårshelger har oftast varit struliga för mig under åren. Känns verkligen bra på alla sätt att känslan under och efter 2015 års nyårsafton blev så mycket värme och glädje.