Finaste modigaste Du ❤️

Tittade upp, såg några gå förbi utanför vårt hus. Mina grabbars kompis, hans pappa och en person till. Förstod direkt hur mycket sämre du har blivit på extremt kort tid. Nedbäddad i en vagn som din pappa sköt framför sig. Finaste, modigaste underbara Du ❤️

En stund senare kom ni tillbaka samma väg när jag var utanför vårt hus. Din pappa hejdade sig, ett par sekunder i hans blick som sa precis allt. Sa hej, kramade om honom. Du sov, märkte inte när din pappa pratade med dig och strök din kind.

De andra kom ut, vi pratade en stund med din pappa. Mina småkillar förstod att det var du även om du var så långt ifrån den du brukar vara. Det fanns där, orden sas inte, du kommer inte klara dig. Veckor, kanske bara dagar. Strök din mjuka kind ❤️

Julhelg, familjer samlas för att vara tillsammans. Hos er lämnar du snart livet och skiljs från din familj. Hatade, hatade, hatade cancer....

Vi sa hej, ni gick vidare hem till er. Skickade ett meddelande till din mamma. Helt omöjligt att hitta ord. All värme och kärlek till er ❤️

Här igen

Jag är på Gotland, min vackraste plats ❤️ Havet, strandpromenaden, stjärnorna lyser, helt tyst bara varsamma lugna vågor mot strandkanten. Alla hundratals gånger som jag gått här. Oliver min dalmatiner som sprang och busade runt. Havet alltid där. Alla dagar, tusentals tårar, saknad, lämnad, panik, allt för att överleva. Älskar Gotland. Det gör ont, svindlar att vara här igen mitt i allt vackra. Minnena är överallt. Det var då och nu är jag och vi här ❤️

Vi har firat min pappa idag som fyller 80 år. Livet för honom, mig och min syster blev inte som tänkt. Vi har varit ifrån varandra under så många år och han och vi kommer tyvärr inte komma varandra närmare. Mina smågrabbar har bara träffat honom vid ett par tillfällen, värmer att se att han är glad att få träffa dem.

Stökigt inom mig men det viktigaste är att det blev en fin kväll ❤️

Fuck Cancer

En kompis till mina grabbar är svårt sjuk i cancer. Han har fått olika behandlingar i Sverige och utomlands. Ikväll fick vi veta att cancern har spritt sig. Det stod inte i meddelandet men det finns där runt orden - han kommer kanske inte att klara sig. 

Älskade finaste ❤️ Du ska ju vara tillsammans med Din familj och Dina kompisar. Du ska ju busa runt, leka, spela fotboll, gå i skolan och ha alla dagar och hela ditt liv framför Dig. 

All kraft, kärlek och värme till Dig och Din fina familj. Vi älskar Dig ❤️

Hennes ord

Vi har träffats idag.

Om man har varit om händelser som du har varit med om är reaktionerna ett sätt att överleva, anpassning för att klara av att fortsätta leva. Ställd och nästan förvånad att orden hon säger stämmer så otroligt väl. Hon uttrycker sig med en sån självklar enkelhet. Mina ord är osäkra på om de får sägas, alla ord om det som alltid varit omöjligt att förklara. Hon tar emot och står kvar.

Hopp ❤️

Lördag

Har varit i stallet med hästarna sen tidigt imorse. Att mötas av fyra yrvakna som gnäggar när man slår upp stalldörren ❤️ Har haft uppehåll från hästar och ridning under senaste två åren, tiden räcker inte till och hästar tar tid. Kommer framöver kunna vara med hästarna när det finns tid och det är bra.

När jag var liten drogs jag till hästar och stall och bara fanns där tills nån såg mig och plockade in mig i stallgänget. Ett av stallet var inriktat mot tillridning och inridning och då var det bra att ha en liten lätt tjej som vågade och kunde en hel del. Hemma var ingen bra plats för mig att vara. Stallet och hästarna var trygghet, värme och närhet så jag var där. Har alltid varit proffs på att hitta sammanhang och andra som kan ge trygghet. Förstod det inte fullt ut då men nu är det så tydligt att jag gjorde det för att klara mig.

Hästarna påminner om tryggheten men även om ensamheten som jag levde i trots att jag bara var en liten tjej. Att ha med mina smågrabbar i stallet, se dem pyssla med hästarna, gå bredvid dem när de rider barbacka och skrattar för fullt av att det blir studsigt när de travar omfamnar det som var då ❤️

Behandling

Sitter i väntrummet inför första besöket i min traumabehandling - Komplext posttraumatisk stressyndrom. Hoppas på att jag allteftersom kommer att må bättre med hjälp av behandlingen.

Hopp ❤️

Inte längre ensam

Känslan att det äntligen finns andra som ringar in den komplexitet som kan ge svar. Andra som ser och sätter ord. Möten med andra som väcker strimmor av argument och trygghet att gå emot och utmana min ständiga känsla av självkritik och självförakt.

Jag är inte längre den enda som ser det kaos som pågår under den yta som närapå 100-procentigt döljer och levererar. Jag är inte längre ensam....

Hade behövt fångas upp då i det som hände och vid många många livsfarliga tillfällen efter det men det blev nu 42 år senare.

Försiktigt hoppfull ❤❤

Lättnad :)

Psykologutredningen har underkänts av ansvariga vid den vårdgivare som jag numera tillhör.

De diagnoser som tidigare fastställts bedöms vara felaktiga och kommer att tas bort.

Jag kommer få den hjälp som jag behöver för att komma vidare.

Hopp i hela mig om att det mörka som jagar kan bli lättare att leva med.

Solen värmde när jag lämnade mötet, en del tårar - så mycket lättare att andas...


De har sett och förstått!

Dagar iväg...

Seglar sen ett par dagar. Älskar känslan av hav och vind :) Inatt har vi legat i Harstena. Regnade litegrann igår kväll men nu skiner solen igen och det blåser en del.

Veckorna innan har vi varit iväg  tillsammans genom Europa. Fina dagar och många superfina upplevelser och platser :)

Regnigt Tyskland via Autobahn, tråkig passage bland många vägarbeten, bilköer. Zell am See med berg, sol, värme, kabinliftar, mäktiga vyer, många bad och så snö :) Underbart svindlande bilfärd längs Gross Glockner vidare genom Italien, Slovenien till Kroatien. Gammal stad med vackra kvarter och badklippor mitt i stan. Kristallklart vatten, snorkling och sommarvärme. Gardasjön, åskväder kvällen vi kom, värme, grönska, liv runt sjön med seglare, surfare, cyklister, klättrare och andra mer ordinära turister som oss. Passerade Dolomiterna på väg upp i Europa. Mäktiga svindlande bergspass.
När vi lämnade Italien och norra Gardasjön låg temperaturen på 39,2, ett par timmar senare vid gränsen till Tyskland var det 22 grader, kontrast :)

Framme i Sverige igen hamnade vi på västkusten ett par dagar hos kompisar, vi har varit hemma hos oss i vår egen stad ett par dagar och nu är vi här. Älskar känslan av att vara på väg. Hoppas att vi kommer ha kvar känslan och alla fina stunder under lång lång tid framöver.

Den minste superhjälten ligger bredvid mig och sover. Han är superbäst på att bara vara och njuta av stunden precis där han är :) Ska ta och krama om honom så han kanske kan tänka sig att vakna till :)

Födelsedag

Fyller år idag :) Feber som bråkar med en i familjen, bortsett från det en superfin dag. Byggde ihop en tårta med två små supertaggade. Focuserade insatser kring marsipan som blev röd som tänkt men det avgörande lyftet för att få täcket på plats blev puzzel. 5 av 5 möjliga på smak och charm :)

Alla födelsedagshälsningar - värme och omtanke som varsamt ruskar om. Påminner om att jag är, finns och betyder för många andra. Platserna där vi möttes, de finns kvar. Andra som bara vet och utgår från nu.

Tack för att ni finns!

Så nära ondskan

En av mina bästa vänner befann sig i en klädbutik på Drottninggatan i fredags. Så nära de som dog. All rädsla som spritt sig, all rädsla och panik bland dem som var där.

Älskade finaste, hoppas att minnena och bilderna kommer kunna lämna Dig ifred.

Så tacksam att Du klarade Dig!

Sorg för de som var där, sorg för alla som drabbas av ondska och hat.

Effekt...

Det verkar som att läkarbesöket i förra veckan faktiskt har resulterat i ett steg framåt trots att besöket blev så superjobbigt för mig. Läkaren verkar ha noterat en del av det som jag tog upp.

Fick frågan idag om de får lämna det tidigare utredningsunderlaget vidare till en av mottagningens utredningspsykologer. Jag sa ja till det och så snart som psykologen har tagit del av materialet så kommer hon träffa mig angående en eventuell revidering av bedömningen. Ett behandlingsteam kommer därefter att komma med förslag på upplägg för fortsatt behandling och för fortsatt kontakt med mottagningen.


Hoppas att det här kan resultera i nånting som är bra och rätt för mig - hoppas!

Precis allt...

Veckorna hemma igen efter fjällveckan har varit trötta för hela familjen :) Längtar tillbaka till snön och lediga dagar. Fick hämta den minste på förskolan igår efter att en massa feber hade slagit på. Han ligger bredvid mig just nu och sover med febervarma kinder. Planen är att orka vara vaken och se Melodifestivalen - hans och brorsans bästa för tillfället, schlagergrabbsen :)

Förra veckans absoluta höjdpunkt var att N fyllde sju år! Så stor som bara en sjuåring kan känna sig och samtidigt liten som kurar ihop sig i ens famn tillsammans med hans mjukiskanin som han fick samma dag som han föddes. Älskade, underbara busunge :)

Det svåraste under förra veckan var ett läkarbesök. Vi har träffats vid ett tidigare tillfälle som var i november förra året. Besökstiden i fredags på 45 minuter var inbokad till 10.15. Läkaren kom och hämtade i väntrummet 10.25, tio minuter försenad - 35 minuters besökstid återstod till att försöka svara på frågorna om hur jag mår, vad jag upplever som svårigheter i mitt mående, check av pågående medicinering, förslag på tillägg av ytterligare en medicin, till den jag har sen tidigare, jag sa absolut nej och slutligen återigen info om att jag fortfarande står i kö för att få en psykoterapeutkontakt.

Tiden var extremt tight, hon är en främmande person för mig, frågorna som jag försökte svara på är livsviktiga - självklart blev pressen extrem. Stängde av, gav troligtvis ett fungerande intryck i mitt korrekta yttre. Kaos och desperation invändigt. Lyckades jag få henne att se och förstå? Lyckades jag berätta om versionerna av mig som försöker hitta en hanterbar balans - ofta så liten rädd, det hatiskt drivande destruktivt kritiserande, den alltid levererande presterande professionella jobbversionen, den som är och blir i relation till min älskade man och mina älskade ungar. Känslan och rädslan att inte ha utgångspunkt i ett mig, ett jag som håller ihop. Rädslan för livet, rädslan att ögonblick ska passera förbi missas, rädslan att förlora. Förstod hon det jag försökte säga?

Förra gången när vi träffades var hon också försenad - då 20 minuter och 25 minuter kvarstod av besökstiden. Månader har passerat sen dess och det hade varit tusen gånger bättre att träffas under åtminstone en timme redan i november för att ha tillräckligt med tid och en chans att komma fram till en gemensam bild av hur det är och vad som skulle kunna hjälpa mig. Feltänkta och ineffektiva vårdinsatser... Målet borde ju vara att backa upp för att kunna hjälpa människor som söker hjälp att må bättre så snabbt som möjligt eller tänker jag helt fel... Riskerna är skyhöga att de missar och att dagar, veckor och i värsta fall liv förloras. Det finns de som fanns då men som inte finns kvar. Hade de kunnat nås om vården bemött dem på andra sätt?

Behöver få en bedömning från henne som läkare, tillit till att hon vet det hon behöver veta om mig. Som det är nu känns det otryggt och ovisst. Det som återigen är räddningen är min superbästa terapeut som jobbar med Basal kroppskännedom. Sen vi började vår kontakt har hon varit och är min räddning och trygghet i alla struliga vändor inom vården.

Med små enkla insatser är det mycket som skulle kunna fungera extremt mycket bättre och tryggare för andra och för mig.

Finaste bästa familjen får mig att finnas, vara och leva - de är min räddning de stunder som rädslan och minnena slår på. Allt, precis allt för att må bättre...

Snö

En veckas snö, skidor och snowboard. Vi plus en familj. Trygga, sköna, roliga andra, ungar som trivs ihop, blir troligtvis väldigt bra.

Att packa ihop och köra många mil är inte så bra för oss, stor risk för massa huvudvärk och för mig trött och vinglig. Nytt upplägg med övernattning på vägen upp och det blev bra. Vi hann till och med åka skidor ett par timmar, ungarnas glädje när de drog på nedför sprider sig. De är i stadiet varför svänga mer än nödvändigt och full fart i de närmaste rakt nerför :) Skidskola från och med imorgon som förhoppningsvis minskar och styr upp farten.

Har en tid varje vecka för basal kroppskännedom och vi träffades i fredags. Superbästa sjukgymnasten. Jag var så trött efter veckans bravader med tilltufsad nacke efter kraschen och en hel del jobb. Fånga och samla ihop mig, jobba på närvaro för hantering av rädsla och alla inryck som kors och tvärs omger och ofta blir för många.

Snö, fina andra, goa ungar och massor av frisk luft - bra att vara här!

Vurpa och akuten

Drog ikull på snowboard igår. Ett felskär, föll bakåt och slog i bakhuvudet rejält. Bra hjälm och skydd som tur var. Blivit kollad hos läkare och röntgad - inga skador bara tilltufsad :)

Trött, ljuskänslig och ont i nacken som parerade, det kommer att kännas ett par dagar. Vi åker till fjällen nästa vecka. Kommer få vara väldigt försiktig, känna efter vad jag orkar och framför allt inte slå i huvud, nacke och rygg igen.

Hade tur den här gången...

Fyra sidor från en artikel

Jag fick ett utdrag från en artikel idag - läs det här så pratar vi om det när vi ses nästa gång.

De fyra sidorna är som en beskrivning av mig som det till viss del är nu och som det har varit så långt jag kan minnas. Det tog tag på så många sätt att läsa - lättnad, sorg, att läsa en beskrivning och förklaring av hur det kan hänga ihop. Otroligt många år har passerat.

Dissociativ problematik, dissociativ personlighetsstörning, långvariga trauman, posttraumatisk stress. Att passera genom vårdinsatser och möten med läkare och specialister som inte fått grepp om och kunnat förklara vad det handlade om. Försöken att hantera, år av destruktivitet, extrem proffsnivå att läsa av, konstruera efter vad som förväntats av mig i olika situationer. Alltid levererat men ofta inte varit där. Stänga bort för att orka, för att skydda, känslan att inte hänga ihop, skiftningarna som slår på. Känslan att vara främmande och obekant i relation till mig själv men samtidigt så mitt i livet bland alla andra. Utåt så fungerande men inåt så liten, rädd, trasig.

Många dagar är rätt ok. Se, känna och ta in det som finns omkring mig - leva tillsammans med andra. Det finns alltid en osäkerhet och rädsla för att det ska slå på, att en situation eller någonting annat som jag inte har koll på ska trigga igång men det händer inte lika ofta som fram tills för ett par år sen.

Det verkar som att det finns möjlighet att få hjälp och att stabiliteten kan bli ännu bättre. De har personer som jobbar med problematiken. Hjälp att plocka ihop, bli bättre på att hantera, lära känna och fylla på med trygghet och tillit till mig. 

Ansökan som gick igenom

Imorgon börjar reparationsprojektet av skadade tänder. Sökt och fått beviljat att jag får flera av mina tandskador åtgärdade som orsakats av åren med ätstörningar och kräkningar. Slitagen är stora, det har fungerat ok ganska många år och syns inte när man ser mig men det kommer snart inte hålla längre och då blir det allvarliga problem på flera tandytor.

Tandläkaren som tipsade mig om att göra en ansökan sa att utsikterna att få stöd inte var stora men att det var värt att försöka. När hon ringde mig för ett par månader sen om att ansökan gått igenom berättade hon att det är väldigt ovanligt att få en så pass stor insats bekostad. Ett par bilagor och journalutdrag från åren som varit fanns med i min ansökan och det påverkade troligtvis bedömningen. Att läsa det som står i utdragen berör. Beskrivningar med många år emellan av ett läge som är kritiskt, allvarligt, upprepade risktillstånd. Bedömningar som skiftar, ett "ärende" som de inte får grepp om. Insatser som föreslås men inte blir av. Ett "ärende" som lämnas vidare utan nån som är beredd att ta emot på ett klokt sätt. Frågor som borde ställts men som inte ställdes. Komplexiteten att inte kunna tas emot och få rätt hjälp nånstans - trasig, liten, desperat, tyst, destruktiv, högpresterande, en av de mest målmedvetna, utåtriktad, självskadande - på ytan som alla andra, i det tysta så inte fungerande.

Lättnad att få hjälp med att få ordning på några av skadorna som följt mig under så många år. Då var då och nu är nu. Omge mig själv med trygghet, ta hand om den där lilla rädda ledsna, det ordnar sig, när det behövs upprepa igen och igen - det ordnar sig ❤️

Ersätta med trygghet

Att rädslan kan slå på så hårt trots att allt var för så många år sen.
Nära, trygga händer, impulsen att skygga undan kommer ändå. Tårarna längs min kind trots försök att hålla dem borta. Ljus för att se hans blick och ansikte. Stå kvar, inte backa, våga lita på. Förbannad och frustrerad att jag hamnar i minnen som på sekunder är otäckt nära, det händer igen. Försöker stå emot ilskan och självanklagelserna med det som de sagt - att ta hand om, inte slå mot mig själv.

Är det 19 sekunder eller en timme sen det började. Tjuter och flimrar inuti mig. Uppfattningen om tid är ur funktion.

Våga vara i tryggheten och närheten. Upprepar tysta inre ord - Nu är nu och inte då.