Stegen tillbaka

Tvådagars konferens med mitt jobb. Var en av tre som ansvarat för förberedelser och program. Allting fungerade - innehåll, upplägg och till och med tekniken runt om.

Har kämpat otroligt hårt för att ta mig tillbaka efter sjukskrivningen som avslutades i april och konferensen har varit ett delmål. Att vara bara jag i mina kollegors ögon. Inte den kollegan som är sjukskriven, som man kanske är orolig för och inte vet hur man ska förhålla sig till.

Riskerna är stora med att ta steg framåt som inte går att backa ur. Där beslutet inuti en själv är fattat att utåt i jobbsammanhang aldrig mer visa det sköra. Lova sig själv att göra allt för att aldrig mer utsätta sig för att bli sjukskriven.

Det låter kanske krasst och hårt men eftersom jag jobbar inom HR-området så vet jag att möjligheterna till att komma tillbaka inte är obegränsade. Rehabutredningar, ens situation och hur man mår diskuteras och tas ställning till av arbetsgivaren i konstellation med primärvård, företagshälsovård och Försäkringskassan. Man känner sig ofta rätt obetydlig, granskad och utvärderad under processen trots att parterna runt om hävdar att intentionen är en annan.

Kommer de förstå och kunna ta emot det jag beskriver om hur det faktiskt är?

Hur kommer det jag tar upp värderas och omsättas i överväganden, insatser, åtgärder och beslut?

Vad ser de när de möter, lyssnar på och ser mig?

Vad landar det i, vilken omfattning är realistiskt att komma tillbaka till och fortsättningsvis utgå ifrån? Tidsgränser närmar sig och stressen slår på att inte kunna uppnå ett tillräckligt hanterbart mående.

Jag är inte där längre och det är en otrolig lättnad...

Ny kontakt - nytt försök

Träffade en sjuksköterska för bedömning för ett par veckor sen. Ny vårdgivare, nytt försök till att få en rimlig bedömning, en bedömning som är möjlig att relatera till. Väntan har varit lång. Lättnad att hon lyssnade  och verkade förstå när jag berättade om komplexiteten i att säga nej till och underkänna ett utlåtande som levererats av den enhet och expertis inom psykiatrin som ska vara en av de mest professionella.

Scenariot som utredningspsykologen vid den förra vårdenheten lyfte fram som ovillkorlig och inte påverkbart stämmer inte. Scenariot att leva med stora begränsningar, tung medicinering, oförmåga till relationer och fungerande vardag. Det han ansåg sig se och rapporterade det är inte jag. Ett år har gått sen jag fick ta del av hans rapport. Ingenting i hans bedömning av mina svårigheter och prognos om förmåga stämmer.

Den viktiga som fick mig att våga och orka ta mig igenom utredningstiden jobbar vid den nya vårdgivaren. Hon såg mig då, vet vad som hände, vet en del om det sköra trasiga. Hon har sett mycket av det som är jag, rädslan, tröttheten, tårarna, energin, styrkan. Vi träffades för ett par dagar sen. Lättnad att ses igen.

Läkarbesök inplanerat. Hoppas att hon kommer att se, lyssna, bemöta, bidra till min fortsättning framåt.

Känna trygghet och våga ta emot hjälp - det är ju så som det ska vara och fungera.

Saknar Dig...

Saknaden efter Dig slog på för en stund sen

Bilder och minnen började rusa förbi när planen egentligen var att jag skulle somna

Touchar på ett par sekunder alla känslor, rädslor, oändlig saknad

Tårar strilande letar sig ner längs min kind och hals, de är långsammare nu än de var för en stund sen, paniken inte lika massiv

Tror att jag kan ana hur ont det gjorde i dig, alla timmar, stunder, dagar, veckor, år, åtskild från oss dina älskade barn

Du saknas mig alltid i varje stund, älskade finaste...

Samma men så olika

Nedbäddad i soffan, bytt våningsplan för att inte väcka resten av familjen. Tålamod.... var det visst man ska ha för att bli av med förkylningen och få kroppen att börja fungera igen.

Våren 2011 var jag i samma soffläge med hostningar och förkylningsvirus. Skillnaden mot nu var att då väntade vi vår yngste. En lång vår med förkylningar, väntade barn, en liten storebror på två år som jag försökte räcka till för och hålla om så mycket jag kunde.

Efter många veckor sa kroppen till slut stop. Den minste var på väg att komma till oss tre månader för tidigt, många vändor till avdelningen för att stoppa och checka att allt var ok. Kroppen förstod på nåt sätt att oavsett vad fick den inte dra igång fullt ut och den höll envist ihop. Lunginflammation, arytmi, letande efter en eventuell blodpropp, dygn på hjärtmottagningen. Att jag och vi redde ut det och att han klarade sig trots allt som hände den våren.

Ett soffhörn, många kuddar, täcke, alla hostningar, mörkt utomhus och snart tidig morgon.

Då och nu - helt olika lägen i livet ❤️