Efter att ha fått bekräftat från en utomstående, inom området professionell part har jag beslutat mig för och vågat:
Säga upp min kontakt med öppenvårdsmottagningen som jag tillhört
Sagt nej till bedömningen som utredningspsykologen kom fram till. Enligt utredningspsykologens prognos skulle fortsatta insatser inriktas på att få mig att förstå och förhålla mig till en diagnos som jag till 95% inte känner igen mig i och kan relatera till. Som han uttryckte det, så finns det inte så många möjliga alternativ i diagnossystemet.... Att ha det som argument för att pressa in en person i en diagnos där kriterierna inte täcker in och motsvarar de svårigheter som jag kämpar med i vardagen är inte professionellt och försvarbart.
I prognosen ingick stadigvarande sjukersättning, arbetsförmåga på maximalt 25-50%, begränsade möjligheter till förbättrat mående och social interaktion... Kan det verkligen vara mig som han har bedömt och hur är det möjligt att fullständigt avfärda all möjlighet till utveckling och rehabilitering?!
Under året som utredningen pågick (har fått förklarat från annat håll att utredningar inte ska och bör pågå under så lång tid) gick jag från heltidssjukskriven till att jobba 75% och jobbar nu heltid igen. Jag har en relation, min familj och mina barn som mår bra, jag har bekanta och ett par nära vänner, jag hanterar mat och träning rätt ok. Trots framstegen håller psykologen som genomfört utredningen fast vid att bedömningen som han har gjort är korrekt och rättvisande...
Utredningen bygger på en persons bedömning, tolkning och utlåtande som har rapporterats vidare till mottagningens fördelningsgrupp och ansvarig läkare. Andra parter och personer på mottagningen som har mött mig under senaste två åren har inte involverats i processen. Varför?
När jag har bett utredningspsykologen att förklara hur han relaterar diagnoskriterierna och bedömningen till mig som person och min nuvarande livssituation så har jag fått som svar att det inte är möjligt för mig att kunna förstå eftersom jag inte är utbildad och har kunskap inom området. Kan noteras att personen som har genomfört utredningen är förhållandevis nyutexaminerad.
Det är så otroligt mycket som har blivit fel. Prestige skulle kunna vara en möjlig förklaring till varför utredningspsykologen och den läkare som är involverad är helt ovilliga till att ta till sig det som jag har fört fram, ifrågasatt och efterfrågat.
Efter att jag sa nej till att rätta in mig i bedömningen blev det tyst från mottagningens sida. Veckor har gått, månader har gått, psykologkontakten som föreslogs och beskrevs som avgörande blev istället en sjuksköterskekontakt, kontakten med arbetsterapeut som de menade var väldigt viktig visade det sig inte finnas möjlighet till att få.
Jag sökte mig till mottagningen och sa ja till utredningen för att få hjälp. Svårigheterna som jag behövde hjälp med och som jag fightas med är desamma, allt med ständiga skiftningar och extrem intensitet:
stark och skör, orädd och rädd, säker och osäker, på eller av, rädsla för livet, rädsla för död, skrämmande nedstämdhet, vidöppen för intryck, svårhanterlig avstängdhet, rädsla att mista de finaste viktigaste, jobbiga och skrämmande minnesbilder..
Otrolig lättnad att ta mod till mig och förklara att jag tycker att de inblandades hantering och bemötande inte har varit ok och professionellt. Otrolig lättnad att gå därifrån och kunna lova mig själv att aldrig mera gå dit igen.
Jag kommer söka mig till en ny vårdgivare. Det tar emot att våga ta steget på nytt och be om hjälp men jag måsta för vår skull.
Det har varit ett extremt tufft år, men alla smällar och svåra lägen har fått mig att våga lita mer på mig själv och min förmåga.
