Frustration

Utkast till utlåtande och sammanfattande bedömning från utredningspsykologen. Han har prickat in ytterligheterna i de reaktionsmönster som jag kan hamna i vid utsatta lägen. Men övriga 95% av det som begränsar mig i min vardag och som är de primära orsakerna till att jag är sjukskriven och inte mår bra saknas i hans utkast och i hans förslag till diagnoser.

Jag ställer frågan men får till svar att det endast är det svåraste i en persons problematik som ska ligga till grund för en bedömning och för diagnosticering. Att det endast är tre kriterier av totalt nio som eventuellt, i vissa utsatta lägen, överensstämmer på mig i den primärt föreslagna huvuddiagnosen ser han inte som problematiskt trots att det krävs minst fem kriterier för att diagnosen ska få ställas enligt ICD. Svaret jag får när jag ifrågasätter diagnosvalet är att antalet diagnoser som omfattar de aktuella problemområdena är begränsat och att det därtill inte är att rekommendera att en person har fler än en diagnos. Men stopp - det kan inte vara rätt att en vårdtagare ska få en diagnos som till största delen inte stämmer enbart i brist på alternativ. De diagnoser som ställs måste ju omfatta och beskriva den problematik som begränsar och försvårar ens liv och möjligheter till att må bra.

Processen fortgår och han menar att det är ett utkast som är möjligt att påverka på samma gång som han helt klart inte är mottaglig för frågor eller invändningar. Ett enormt ansvar läggs på mig som vårdtagare. Innehållet i utlåtandet måste ge en rättvisande bild av hur det faktiskt är och vad jag kämpar med att hantera. Genom sitt sätt att genomföra utredningen och hans oförmåga till konstruktiv diskussion försätter han mig gång på gång i de ytterlägen som jag mår allra sämst av. Undrar om han inser hur illa han gör mig? Nytt möte på tisdag i den pågående revisionsprocessen. Undrar om de gör så med alla personer som genomgår psykologutredningar - att man som det uttrycks, ges möjligheten att vara med och påverka och revidera utlåtandet och förslag till diagnoser som gäller en själv?! Fast i nästa andetag så signalerar han på alla upptänkliga sätt att han inte är beredd att ta till sig det jag för fram. Utlåtandet och den fortsatta planeringen är alldeles för viktigt för att jag ska vika mig och retirera men det tar extremt mycket mod och kraft att ifrågasätta.

Saknad som gör ont

Pratade med min syster för en stund sedan. Nu i efterhand gör en del av det vi pratade om så extremt ont. Saknad till vår pappa som finns kvar men som inte efterfrågar oss på något sätt. Saknaden efter vår mamma. Hennes kropp var helt förstörd när hon gick bort för snart tre år sedan, på vissa sätt var det bra att hon inte behövde leva längre. Den ständiga känslan av att vilja kunna göra någonting för att förändra den omöjliga situation som hon befann sig i ligger fortfarande så nära. Kommer ofta att tänka på henne och jag skulle vilja att vi hade fått möjligheten att uppleva och dela allt som jag har omkring mig. Minns hennes blick sista gången vi träffades. Jag älskar Dig finaste mamma!

Pappa blir jag uppgivet arg på. Han har alla möjligheter som mamma inte hade och som hon hade gjort vad som helst för att få. Höras av, ses ibland, krama om oss och våra barn, att få känna sig älskad och värdefull. Han har möjligheten men väljer bort på samma sätt som han har gjort under många år. Att ha andra som saknar och längtar efter en är för värdefullt för att inte ta till sig och bry sig om. Det är inte möjligt att ändra på någon annan hur mycket jag än skulle vilja. Når inte fram, saknar honom och saknaden gör så ont...

Rädsla inför möte

Toppenfin dag på Astrid Lindgrens värld igår tillsammans med några vänner :) Ensam med ungarna för andra helgen i rad. Absolut dålig tajming att helgerna låg precis efter varann. Mannen är verkligen saknad på många sätt men nu kommer han inte vara iväg på ett bra tag framöver.

På måndag har jag nästa mötestid med utredningspsykologen. Senaste mötestillfället i mitten av augusti blev svårhanterligt på så många olika sätt. Att han därtill i slutet av mötet utan förklaring meddelade att han inte skulle ha möjlighet att träffas på tre veckor som senare visade sig bli fem veckor är inte professionellt hanterat. Det borde vara en självklarhet att följa upp känsliga möten på ett bättre sätt. Upp till bevis för honom på måndag. Processen och hans agerande känns inte helt tillförlitligt. Behöver plocka ihop mig och skjuta rädslan åt sidan. Jag kommer klara av att ställa de frågor som behöver ställas det måste jag göra för att jag ska få rätt hjälp. Det tar att behöva vara tuff och ifrågasättande.

Några kliv vidare

Vår helg har fungerat trots att en förälder av två varit på vift - trött men står och går rätt hyfsat :) Upplägget med planering av vad jag och ungarna skulle ägna lördagen och söndagen åt gick som tänkt. Lördagen blev tidsmässigt tight när vi hade en tid att passa på eftermiddagen men lyckades få dagen idag att fungera klart bättre. En vuxen plus två småknattar kräver framförhållning och generösa marginaler. Det gäller även när det bara är jag själv som ska bli klar och ta mig iväg i olika riktningar. Har en ständig ovana att mer eller mindre medvetet missa det även om jag extremt väl vet och alltid lovar att jag ska bättra mig när jag står inför faktumet att tidspressen återigen slår på. Område med förändringspotential!

Minsta knatten jobbar på sin penicillinkur, feberfri och är äntligen sitt vanliga goa, busiga, utmanade jag igen. Förskola för båda imorgon och den minsta ska äntligen få träffa och leka med sina kompisar igen. Min lediga måndag kommer få bytas ut den här veckan mot en annan ledig dag. Ska göra en presentation för ledningsgruppen på mitt jobb imorgon gällande ett uppdrag som jag har jobbat med under början av hösten. Ingick tidigare i gruppen och känner alla väl men det känns till viss del som att vara helt ny i sammanhanget eftersom jag varit borta från jobbet på heltid under ett antal månader följt av det senaste halvåret som bestått av arbete på 25%. Sträck på dig, andas :) focus på här och nu, leverera det du ska och glöm inte att glädjas åt att läget troligtvis är på väg att repa sig...

Positivt på medicinfronten

Lördag morgon, laddar energi inför att mannen kommer vara bortrest under helgen och jag och småbuset kommer få plocka ihop helgen på egen hand. Minstingen hamnade på sjukhuset igår efter snabbremiss från vårdcentralen och det visade sig att han hade ett rejält hål på ena trumhinnan plus halsfluss som vårdcentralen tyvärr hade missat tidigare under veckan. Förklaring på en och en halv veckas hög feber. Han fick rör inopererade för ungefär två år sedan men på den sidan där det nu är trasigt så har röret tyvärr trillat bort för ett halvår sen. Nu har han fått annan medicin och har sovit hela natten inatt utan att vakna och få feberpåslag. Hoppas att han piggar på sig snart igen lillskrutten!

Det märks på olika sätt i familjen att knattarna har varit sjuka en del. För mig räcker orken egentligen bara åt vanliga dagar så när det händer nåt extra så tar jag av reserver som egentligen inte finns. En alltmer påtaglig skillnad märks dock alltmer - den nya medicinen Lamotrigin som jag började med för cirka fem veckor sen fungerar på mig. Jag är inte riktigt lika känslig längre, får inte akuta trötthets/måstevila påslag som har varit ett dagligen återkommande inslag och det finns en extra växel att ta till om behov uppstår även om jag blir tvungen att ta igen och vila ikapp efteråt. Ytterligare en aspekt är att jag inte har känt av några större biverkningar. Nästan för bra för att jag ska våga tro att det ska fortsätta att fungera lika bra men veckorna passerar och den positiva effekten märks :) Det är verkligen stort efter alla medicinvarianter som olika läkare har förespråkat och som jag har testat under åren som varit. Lamotrigin tog jag själv upp med min läkare som förslag efter att jag hade blivit tipsad - stort och varmt tack för tipset!

2.0

Sjuka småkillar, jourvårdcentral, penicillinkurer, febernedsättande, pusslande med tider hemma och tider på jobbet, bästa farmor som backar upp, mannen på tjänsteresa - helt klart dålig tajming. Familjeliv 2.0...

Att själv vara sjukskriven mitt bland allt annat är verkligen inte optimalt. Orka. Tålamod. Undvik framförallt frustration och eventuella påslag av självkritik. Däcka inte själv för eventuella förkylningsvirus det finns vare sig ork eller tid. Jag kan på snooze många många gånger per dag!