Mitt livs största utmaning sen sex och ett halvt år tillbaka.
Jag är mina älskade ungars förälder, mamma till mina två viktigaste.
Varje dag, varje timme finns de hos mig, runt mig, inom mig. I min famn, i min närhet, mitt i nånting som vi pratar om, ibland borta ifrån mig - alltid nånstans i mina tankar.
Försöker vara förälder till dem på ett klokt och varmt sätt. Utmaningen är enorm. Det är vi som ska visa och berätta för dem om vad livet är, vad som är viktigt. Att de är viktiga och värdefulla.
Ofta rädd att göra fel, att vara för på, att jag inte gör och säger så att de tar till sig och förstår vad jag menar.
Allt de ställs inför väcker minnesbilder av mig i samma ålder. Att vara fem år och sex år - förskola, förskoleklass, bli arg, besviken, ledsen, glad....
Jag var ofta rädd och saknade trygghet
De är trygga och de kan alltid komma till oss
Jag saknade och längtade efter vuxna som såg och fanns för mig
Vi finns och kommer alltid att finnas för dem
De är ostyriga, underbara ungar. Ibland världens mest supertighta brorsor och i nästa stund osams och arga på varann och ibland på oss - de där superjobbiga föräldrarna...
Rädslan från när jag växte upp ersätts med deras variant av att vara trygga, ostyriga och underbara ungar ❤️
tisdag 20 december 2016
onsdag 7 december 2016
Tillåta sig att vara hemma och sjuk
Bacillattack hos oss.... Den minste har lyckats med bedriften öroninflammation x 2 (en i taget) på två veckor. Han har tagit sig igenom många öroninflammationer och är bara fem och ett halvt år. Opererades in rör när han var två år och efter det började han höra mycket bättre. Hittills hör han lika bra som andra men oron för att han inte ska höra fullt ut kommer tillbaka när inflammationerna börjar att bråka igen
Familjen har repat sig förutom jag som har trillat dit på arga baciller. Igår fick jag backa och bege mig hem tidigare från jobbet. Känslan att komma hem till ett tomt hus när de andra var iväg gav flashbacks till mina tidigare sjukskrivningar. Det är ju helt normalt att få en förkylning och vara hemma ett par dagar men jag blev rädd och känslor och minnesbilder från perioderna då jag var sjukskriven slog på.
Har nästan inga minnen från sjukskrivningarna. Det som finns kvar är känslan av ständig stress. Att inte kunna vila samtidigt som jag var helt slut. Hela jag var fylld av inre ensamhet och rädsla för att lämna och att bli lämnad. Så rädd att inte kunna ta mig tillbaka familjen och mina finaste - panik. Vet att jag letade och surfade efter information för att slippa gå igenom dagarna helt ensam. Sökte efter sammanhang som skulle kunna hjälpa mig utöver mötestillfällena med min psykolog men hittade ingenting. Det var otäckt ensamt och isolerat att vara sjukskriven, hela tiden med tankar snurrande om hur jag skulle lösa situationen och på något sätt må bättre och bli frisk.
Jag svarade på en annons från en person som sökte medryttare. Hade egentligen inte tillräckligt med kraft och ork. Nu med facit i hand var det bra och viktigt att jag kom iväg, fick vara tillsammans med hästar som alltid har betytt trygghet för mig.
Har inte tillåtit mig att bli sjuk sen dess förrens nu. Gamla tankemönster slår på och det känns otillåtet att vara hemma och ta hand om sig själv. Eftersom jag blev så pass rädd och fick så många flashbacks när jag kom hem igår så är det helt klart bra att utmana mig själv. Har nästan inte gjort någonting förutom att skifta mellan min säng och soffan. Tröttheten från förkylningen har hjälpt till att bara vara. Har rett ut dagen helt ok, bra där 👍 och siktar på ytterligare en dag hemma imorgon.
Familjen har repat sig förutom jag som har trillat dit på arga baciller. Igår fick jag backa och bege mig hem tidigare från jobbet. Känslan att komma hem till ett tomt hus när de andra var iväg gav flashbacks till mina tidigare sjukskrivningar. Det är ju helt normalt att få en förkylning och vara hemma ett par dagar men jag blev rädd och känslor och minnesbilder från perioderna då jag var sjukskriven slog på.
Har nästan inga minnen från sjukskrivningarna. Det som finns kvar är känslan av ständig stress. Att inte kunna vila samtidigt som jag var helt slut. Hela jag var fylld av inre ensamhet och rädsla för att lämna och att bli lämnad. Så rädd att inte kunna ta mig tillbaka familjen och mina finaste - panik. Vet att jag letade och surfade efter information för att slippa gå igenom dagarna helt ensam. Sökte efter sammanhang som skulle kunna hjälpa mig utöver mötestillfällena med min psykolog men hittade ingenting. Det var otäckt ensamt och isolerat att vara sjukskriven, hela tiden med tankar snurrande om hur jag skulle lösa situationen och på något sätt må bättre och bli frisk.
Jag svarade på en annons från en person som sökte medryttare. Hade egentligen inte tillräckligt med kraft och ork. Nu med facit i hand var det bra och viktigt att jag kom iväg, fick vara tillsammans med hästar som alltid har betytt trygghet för mig.
Har inte tillåtit mig att bli sjuk sen dess förrens nu. Gamla tankemönster slår på och det känns otillåtet att vara hemma och ta hand om sig själv. Eftersom jag blev så pass rädd och fick så många flashbacks när jag kom hem igår så är det helt klart bra att utmana mig själv. Har nästan inte gjort någonting förutom att skifta mellan min säng och soffan. Tröttheten från förkylningen har hjälpt till att bara vara. Har rett ut dagen helt ok, bra där 👍 och siktar på ytterligare en dag hemma imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)