Vurpa och akuten

Drog ikull på snowboard igår. Ett felskär, föll bakåt och slog i bakhuvudet rejält. Bra hjälm och skydd som tur var. Blivit kollad hos läkare och röntgad - inga skador bara tilltufsad :)

Trött, ljuskänslig och ont i nacken som parerade, det kommer att kännas ett par dagar. Vi åker till fjällen nästa vecka. Kommer få vara väldigt försiktig, känna efter vad jag orkar och framför allt inte slå i huvud, nacke och rygg igen.

Hade tur den här gången...

Fyra sidor från en artikel

Jag fick ett utdrag från en artikel idag - läs det här så pratar vi om det när vi ses nästa gång.

De fyra sidorna är som en beskrivning av mig som det till viss del är nu och som det har varit så långt jag kan minnas. Det tog tag på så många sätt att läsa - lättnad, sorg, att läsa en beskrivning och förklaring av hur det kan hänga ihop. Otroligt många år har passerat.

Dissociativ problematik, dissociativ personlighetsstörning, långvariga trauman, posttraumatisk stress. Att passera genom vårdinsatser och möten med läkare och specialister som inte fått grepp om och kunnat förklara vad det handlade om. Försöken att hantera, år av destruktivitet, extrem proffsnivå att läsa av, konstruera efter vad som förväntats av mig i olika situationer. Alltid levererat men ofta inte varit där. Stänga bort för att orka, för att skydda, känslan att inte hänga ihop, skiftningarna som slår på. Känslan att vara främmande och obekant i relation till mig själv men samtidigt så mitt i livet bland alla andra. Utåt så fungerande men inåt så liten, rädd, trasig.

Många dagar är rätt ok. Se, känna och ta in det som finns omkring mig - leva tillsammans med andra. Det finns alltid en osäkerhet och rädsla för att det ska slå på, att en situation eller någonting annat som jag inte har koll på ska trigga igång men det händer inte lika ofta som fram tills för ett par år sen.

Det verkar som att det finns möjlighet att få hjälp och att stabiliteten kan bli ännu bättre. De har personer som jobbar med problematiken. Hjälp att plocka ihop, bli bättre på att hantera, lära känna och fylla på med trygghet och tillit till mig. 

Ansökan som gick igenom

Imorgon börjar reparationsprojektet av skadade tänder. Sökt och fått beviljat att jag får flera av mina tandskador åtgärdade som orsakats av åren med ätstörningar och kräkningar. Slitagen är stora, det har fungerat ok ganska många år och syns inte när man ser mig men det kommer snart inte hålla längre och då blir det allvarliga problem på flera tandytor.

Tandläkaren som tipsade mig om att göra en ansökan sa att utsikterna att få stöd inte var stora men att det var värt att försöka. När hon ringde mig för ett par månader sen om att ansökan gått igenom berättade hon att det är väldigt ovanligt att få en så pass stor insats bekostad. Ett par bilagor och journalutdrag från åren som varit fanns med i min ansökan och det påverkade troligtvis bedömningen. Att läsa det som står i utdragen berör. Beskrivningar med många år emellan av ett läge som är kritiskt, allvarligt, upprepade risktillstånd. Bedömningar som skiftar, ett "ärende" som de inte får grepp om. Insatser som föreslås men inte blir av. Ett "ärende" som lämnas vidare utan nån som är beredd att ta emot på ett klokt sätt. Frågor som borde ställts men som inte ställdes. Komplexiteten att inte kunna tas emot och få rätt hjälp nånstans - trasig, liten, desperat, tyst, destruktiv, högpresterande, en av de mest målmedvetna, utåtriktad, självskadande - på ytan som alla andra, i det tysta så inte fungerande.

Lättnad att få hjälp med att få ordning på några av skadorna som följt mig under så många år. Då var då och nu är nu. Omge mig själv med trygghet, ta hand om den där lilla rädda ledsna, det ordnar sig, när det behövs upprepa igen och igen - det ordnar sig ❤️

Ersätta med trygghet

Att rädslan kan slå på så hårt trots att allt var för så många år sen.
Nära, trygga händer, impulsen att skygga undan kommer ändå. Tårarna längs min kind trots försök att hålla dem borta. Ljus för att se hans blick och ansikte. Stå kvar, inte backa, våga lita på. Förbannad och frustrerad att jag hamnar i minnen som på sekunder är otäckt nära, det händer igen. Försöker stå emot ilskan och självanklagelserna med det som de sagt - att ta hand om, inte slå mot mig själv.

Är det 19 sekunder eller en timme sen det började. Tjuter och flimrar inuti mig. Uppfattningen om tid är ur funktion.

Våga vara i tryggheten och närheten. Upprepar tysta inre ord - Nu är nu och inte då.