Effekt...

Det verkar som att läkarbesöket i förra veckan faktiskt har resulterat i ett steg framåt trots att besöket blev så superjobbigt för mig. Läkaren verkar ha noterat en del av det som jag tog upp.

Fick frågan idag om de får lämna det tidigare utredningsunderlaget vidare till en av mottagningens utredningspsykologer. Jag sa ja till det och så snart som psykologen har tagit del av materialet så kommer hon träffa mig angående en eventuell revidering av bedömningen. Ett behandlingsteam kommer därefter att komma med förslag på upplägg för fortsatt behandling och för fortsatt kontakt med mottagningen.


Hoppas att det här kan resultera i nånting som är bra och rätt för mig - hoppas!

Precis allt...

Veckorna hemma igen efter fjällveckan har varit trötta för hela familjen :) Längtar tillbaka till snön och lediga dagar. Fick hämta den minste på förskolan igår efter att en massa feber hade slagit på. Han ligger bredvid mig just nu och sover med febervarma kinder. Planen är att orka vara vaken och se Melodifestivalen - hans och brorsans bästa för tillfället, schlagergrabbsen :)

Förra veckans absoluta höjdpunkt var att N fyllde sju år! Så stor som bara en sjuåring kan känna sig och samtidigt liten som kurar ihop sig i ens famn tillsammans med hans mjukiskanin som han fick samma dag som han föddes. Älskade, underbara busunge :)

Det svåraste under förra veckan var ett läkarbesök. Vi har träffats vid ett tidigare tillfälle som var i november förra året. Besökstiden i fredags på 45 minuter var inbokad till 10.15. Läkaren kom och hämtade i väntrummet 10.25, tio minuter försenad - 35 minuters besökstid återstod till att försöka svara på frågorna om hur jag mår, vad jag upplever som svårigheter i mitt mående, check av pågående medicinering, förslag på tillägg av ytterligare en medicin, till den jag har sen tidigare, jag sa absolut nej och slutligen återigen info om att jag fortfarande står i kö för att få en psykoterapeutkontakt.

Tiden var extremt tight, hon är en främmande person för mig, frågorna som jag försökte svara på är livsviktiga - självklart blev pressen extrem. Stängde av, gav troligtvis ett fungerande intryck i mitt korrekta yttre. Kaos och desperation invändigt. Lyckades jag få henne att se och förstå? Lyckades jag berätta om versionerna av mig som försöker hitta en hanterbar balans - ofta så liten rädd, det hatiskt drivande destruktivt kritiserande, den alltid levererande presterande professionella jobbversionen, den som är och blir i relation till min älskade man och mina älskade ungar. Känslan och rädslan att inte ha utgångspunkt i ett mig, ett jag som håller ihop. Rädslan för livet, rädslan att ögonblick ska passera förbi missas, rädslan att förlora. Förstod hon det jag försökte säga?

Förra gången när vi träffades var hon också försenad - då 20 minuter och 25 minuter kvarstod av besökstiden. Månader har passerat sen dess och det hade varit tusen gånger bättre att träffas under åtminstone en timme redan i november för att ha tillräckligt med tid och en chans att komma fram till en gemensam bild av hur det är och vad som skulle kunna hjälpa mig. Feltänkta och ineffektiva vårdinsatser... Målet borde ju vara att backa upp för att kunna hjälpa människor som söker hjälp att må bättre så snabbt som möjligt eller tänker jag helt fel... Riskerna är skyhöga att de missar och att dagar, veckor och i värsta fall liv förloras. Det finns de som fanns då men som inte finns kvar. Hade de kunnat nås om vården bemött dem på andra sätt?

Behöver få en bedömning från henne som läkare, tillit till att hon vet det hon behöver veta om mig. Som det är nu känns det otryggt och ovisst. Det som återigen är räddningen är min superbästa terapeut som jobbar med Basal kroppskännedom. Sen vi började vår kontakt har hon varit och är min räddning och trygghet i alla struliga vändor inom vården.

Med små enkla insatser är det mycket som skulle kunna fungera extremt mycket bättre och tryggare för andra och för mig.

Finaste bästa familjen får mig att finnas, vara och leva - de är min räddning de stunder som rädslan och minnena slår på. Allt, precis allt för att må bättre...

Snö

En veckas snö, skidor och snowboard. Vi plus en familj. Trygga, sköna, roliga andra, ungar som trivs ihop, blir troligtvis väldigt bra.

Att packa ihop och köra många mil är inte så bra för oss, stor risk för massa huvudvärk och för mig trött och vinglig. Nytt upplägg med övernattning på vägen upp och det blev bra. Vi hann till och med åka skidor ett par timmar, ungarnas glädje när de drog på nedför sprider sig. De är i stadiet varför svänga mer än nödvändigt och full fart i de närmaste rakt nerför :) Skidskola från och med imorgon som förhoppningsvis minskar och styr upp farten.

Har en tid varje vecka för basal kroppskännedom och vi träffades i fredags. Superbästa sjukgymnasten. Jag var så trött efter veckans bravader med tilltufsad nacke efter kraschen och en hel del jobb. Fånga och samla ihop mig, jobba på närvaro för hantering av rädsla och alla inryck som kors och tvärs omger och ofta blir för många.

Snö, fina andra, goa ungar och massor av frisk luft - bra att vara här!