För mig, Dig och oss

Finast i min närhet - tomhet och otillräcklighet i blick och ord. Vill hålla om, få att förstå att jag ser. Älskade - älskar Dig!

Stabilitet för mig och oss. Att se och välja det som tar hand om mig och oss. Vissa dagar går bättre än andra. Mat, sömn, tidsmarginaler, rimliga krav och förväntningar på mig själv. Vara, känna, andas.

Jag förändrar, testar, utmanar invanda mönster. Förändringarna ger kraft, energi och självtillit. Ibland oväntat att små förändringar kan ge så mycket.

Jag kan och jag finns här för mig och för oss - älskade Finaste!

Agerande som gör illa

Försökt få kontakt med min läkare under mer än två veckor. Först via mail och sen vid två tillfällen via mottagningens telefonjour. Idag när jag kom hem hade det kommit ett brev från mottagningen som innehöll kallelse till en läkartid i slutet av november vilket är om sex veckor. Vad är det som är otydligt och som han inte har lyckats förstå i meddelandena som jag har lämnat?? Eftersom läget mellan mig och utredningspsykologen har totalhavererat behöver jag nå läkaren så snart som möjligt inte om sex veckor.

Utredningspsykologen vill pressa in mig i en bedömning som endast innefattar reaktionsmönster som jag kan hamna i vid extremt utsatta och numera väldigt sällan förekommande lägen. Det han missar i sin utredning är övriga 95% av mig och min tillvaro som jag lever mitt uppe i just nu. Det är den totala situationen som jag behöver hjälp med att hantera och balansera men han säger av någon anledning nej till att ta in helhetsperspektivet i sin bedömning.

Vägrar att stängas in i en bedömning som inte överrensstämmer med det som faktiskt på gott och ont är jag. Om inte den fortsatta vårdplaneringen utgår från hur det faktiskt är så kommer insatserna att bli felriktade. Hur få vården att förstå och ta till sig det man försöker förmedla utan att som från utredningspsykologen få slängt i ansiktet att det krävs sex års psykologutbildning för att få ha rätten att yttra sig. Situationen som uppstått är säkert problematisk för honom och verkar ha resulterat i att han har fastnat i någon form av prestige.

Det är mig och mitt liv det handlar om och jag har ansvar för och skyldigheter mot mig och min familj. Jag behöver fortfarande stöttning från psykiatrin i vissa delar men veckorna går utan att någonting konkret händer. Det är min tid och mina månader som sjukskriven som passerar. Jag försöker hantera och förändra min tillvaro så gott jag kan men det hade varit så mycket lättare om jag hade fått fungerande support från vårdens sida. Situationen som uppstår gör mig illa och berör mig på så många olika sätt. Undrar om de som är ansvariga inser vilka effekter som deras agerande resulterar i?

Att träffas igen

Konferens under två dagar med andra HR-anställda från min arbetsplats. Utmaning att kliva in och träffa de andra när vi inte har setts på så länge. Deras "Hej, vad roligt att du är med" värmer och efter första dagen känns det inte lika osäkert.

Ut i livet på olika sätt igen - våga tro att jag kan, klarar av och duger precis som just den jag är....

Fredag...

Fredag kväll och fredagstrött efter veckan. Sovande småkillar efter middag, soffhäng och efterlängtat avsnitt av Familjen Rysberg - vampyrvarning :)

Håller ihop, stundtals mer skört än jag riktigt vågar inse. Balanserar men den trasslande utredningen tar. Har sökt min läkare och lämnat meddelande att jag behöver få kontakt med honom. Kommer berätta att processen kring utredningen är låst och att det troligtvis är omöjligt att komma vidare. Viktiga problemområden som har stor inverkan på mig och min vardag saknas - utredningspsykologen vägrar lyssna och lägga till i bedömningen. Jag förstår inte hans inställning.

Behöver komma vidare. Planering och behandlingskontakter som fungerar. Hoppas läkaren ger mig tid och utrymme att förklara vad jag behöver.

Imorgon - vill och skulle verkligen behöva springa en sväng. Ungarna ska på kalas hos superbästa kompisen, vänner från Västkusten kommer eventuellt förbi. Ambitionen för kvällen - andas, softa, fyll på med värme och ork.

Söndag - hänga med ungarna till deras dansklasser, byta stad på eftermiddagen och kvällen för timmar med syster :)

Lättnad

Mot staden bredvid för jobbdag. Klev ytterligare ett steg från och med igår i omfattning. Känns som att det kommer att fungera bra. Till stor del är det effekten av att äntligen ha en medicin som fungerar som märks av och som gör mig mycket stabilare. Trots att det har varit extremt tufft med sjukvårdskontakterna under hösten så reder jag ut det. Ofta blir jag närapå helt uppgiven och trasig samma dag och dagen efter de möten som varit med utredningspsykologen men jag repar mig väldigt mycket fortare jämfört med hur det har varit under senaste årets nedstämda mörker. Stor obeskrivlig lättnad att äntligen få tillbaka en del energi och tillit till mig själv.

Det är en otroligt fin ny dag som passerar utanför bussfönstret. Fredag och sen är det helg med lediga dagar!