På väg mot höst

Luften känns mer och mer höstfylld, en annan doft, täckande mörker, fuktig kvällskyla. Mörker är lika med rädsla och otrygghet som sitter inpräntat långt långt inne. Trots allt mår jag ändå rätt ok just nu, just idag men det finns stråk av oro inför hösten och alla kommande dagar av jobb och vardag som touchar förbi från och till. Behöver få fatt på min läkare för att komma fram till vilken omfattning som jag ska jobba efter att min nuvarande deltidssjukskrivning går ut vid månadsskiftet. Sidan av mig med fart, självförtroende och energi röstar otvetydigt på att öka jobbdelen medan den trötta, slitna sidan är osäker på vad som är möjligt att orka och klara av utan att rasera det som lyckats byggas upp under det senaste året. Det är helt klart en utmaning att komma fram till vad som är klokast och att kunna plocka ihop sig själv inför min läkares kommande frågor om hur det är och hur jag mår. Ojämnt kvalar in som ett väl beskrivande svar.

Kommer behöva säga att jag gett upp den medicin som vi gemensamt kom fram till att jag skulle pröva. Tanken var att medicinen skulle hjälpa mig att hantera de tuffaste påslagen men den massiva trötthet och känslan av avstängdhet som jag hoppades var övergående insättningseffekter har hållit i sig under hela sommaren och det funkar helt enkelt inte i kombination med dagar och familj som behöver närvaro och ork. Jag vill att medicinering ska få mig att må bättre inte sämre. Tänk om det kunde vara möjligt att någon gång hitta rätt när det gäller mediciner. Får fortsätta med kombinationen att försöka ta hand om mig så bra som möjligt, springa mina löppass och ta till behovsmediciner när det blir ohanterligt. Låter enkelt men stundtals i realiteten kan det vara närapå omöjligt - att orka och vilja mig själv väl. Räddningen i de skarpa, utsatta lägena är de Finaste, min familj - det absoluta argumentet till att fatta kloka beslut.

Trygghet

Trygghet - basalt, viktigt och avgörande för så oerhört mycket. Trygghet och kärlek från trygga andra får ungar att växa, får dem att våga ta sig an livet och världen, får dem att bottna i sig själva oavsett vilka händelser de ställs inför. Har två av de absolut finaste två smågrabbarna nära intill mig och i allt som de ställs inför i deras små världar blir det extremt uppenbart vad som saknades för mig när jag var i deras ålder. Minnena och bilder från då kommer ofta och hamnar i vissa lägen på repeat. En känsla som sveper förbi, rädsla som ockuperar, en skörhet i förhållande till allt som omger mig och till allt vad livet innebär. Fightas för att göra precis allt för att de ska få den trygghet som saknades för mig och det märks att tryggheten finns där. Lyckan och kärleken att varje kväll få stryka deras kinder och viska till dem - jag älskar er!

Vackert och lycka...

Vi är i skärgården igen. Var här tidigare i sommar. Stället är helt fantastiskt fint och vi får låna det i utbyte mot att vi tar hand om trädgården ett par timmar. När vi kom igår lyste solen och allt var varmt och stilla. Morgonen idag började lika soligt men under senaste timmarna har det börjat blåsa alltmer. Älskar havet och vind - tillvaron kan verkligen vara förunderligt vacker, lycklig att få vara just här just nu.

Vilja

Vill så ofta så mycket mer än vad jag egentligen har ork till. Otroligt frustrerande på så många sätt att det tar så otroligt mycket kraft att inte vara riktigt hel. Har många gånger velat byta till en "vanlig" diagnos som är lätt att förklara och förstå. Genomgå den här behandlingen, gör de här förändringarna av ditt liv så är du frisk sen. Senaste dagarna har vi varit iväg och träffat vänner och delar av min familj. Vissa runt omkring mig vet att jag inte alltid mår helt ok, att jag har en trasighet som jag jobbar på att lära mig att hantera. Vill vara hel, vill få må bra, vill orka prata skratta, orka vara igång till långt in på natten när jag träffar familj och vänner och inte har setts på länge. Vill att alla intryck som sveper förbi ska beröra precis lagom mycket - vill vara allt som är jag, vill ofta så mycket mycket mer. Balans var det visst ja - balans mellan allt driv, allt som vill, allt utåtriktat, levererande, presterande som andra oftast ser - balans till de andra sidorna av trötthet och frustrerande frustrerande begränsning.

Senaste halvåret har jag gått igenom en psykologisk utredning som genomförs på den öppenvårdsmottagning som jag tillhör. Utredningen har genomförts för att ta reda på vad som orsakat de sårbarheter som jag har med mig, om möjligt att komma fram till en diagnos som stämmer överens med mina svårigheter och för att ringa in vad som är avgörande för att jag ska kunna må så bra som möjligt. När det hela drog igång trodde jag att vi skulle träffas ungefär tre till fem gånger men våren har passerat och vi har träffats mer än tio gånger. Processen har varit otroligt tuff att gå igenom men det har varit bra och nödvändigt att få sortera min livslinje och många händelser är inte riktigt lika hotande och svåra att förstå efter att vi har satt in dem i förhållande till allt som har hänt. I augusti kommer jag att få ta del av ett utkast till sammanställning av vad utredningen har resulterat i och jag hoppas att det kommer ge mig ytterligare förståelse kring varför jag mår som jag gör och vad jag kan göra för att förändra. Saknad, ledsenhet, spår av sorg och mörker går inte att ta bort men det kan matchas med allt ljus och all glädje som tillvaron omkring mig omger mig med.

Det första....

Orden som vill skrivas och har velat bli skrivna sen så lång tid. Så mycket har hänt - livsbitar, glimtar, minnen - bit för bit på väg att bli alltmer sorterade. Allting kommer till och med kanske bli hanterligt - virvlar av liv som står framför mig. Trots allt som hänt är det meningen att jag ska leva - finnas - vara - andas...