Känslan att det äntligen finns andra som ringar in den komplexitet som kan ge svar. Andra som ser och sätter ord. Möten med andra som väcker strimmor av argument och trygghet att gå emot och utmana min ständiga känsla av självkritik och självförakt.
Jag är inte längre den enda som ser det kaos som pågår under den yta som närapå 100-procentigt döljer och levererar. Jag är inte längre ensam....
Hade behövt fångas upp då i det som hände och vid många många livsfarliga tillfällen efter det men det blev nu 42 år senare.
Försiktigt hoppfull ❤❤
