Julafton

Vi har haft en fin och bra julafton :)

Våra småkillar började dagen med att följa ett "tomtenissespår" (röd garntråd) genom huset. Slutdestinationen var vårt källarplan där de till sin stora stora glädje hittade en länge önskad och efterlängtad studsmatta. I butiken där den inhandlades kom vi fram till att den var större jämfört med den mindre standardvarianten av inomhusstudsmattor för barn. När den sen monterades ihop kvällen före julafton visade det sig att den definitivt var stor för att vara en inomhusvariant. Den kommer till och med att kunna användas utomhus. Lyckliga ungar!

Vi har det så lyxigt att vi efter tomtenissespåret var hembjudna på julaftonsfrukost till några av våra allra bästa vänner. Vi stannade hos dem fram tills lunch - en guldkantsförmiddag på alla sätt. Under hösten har ungarna kommit in på vampyrspåret via bland annat serien om Familjen Rysberg som visats på Barnkanalen. Våra vänner hade fixat ett vampyrspel till grabbarna i julklapp. Vi spelade en omgång innan vi åkte vidare, en rafflande blodstänkande succé :)

Nästa anhalt på vår julaftonstripp var som alltid hemma hos min mans föräldrar dit även min mans syster och hennes familj kommer. Julaftonsfika, middag, julklappar till de yngre och julklappsspel för alla :) Nu ligger två smågrabbar och sover djupt.

Kontrasterna är stora jämfört med förra årets julafton. Då var jag extremt sliten, trött och påverkad av att jag hade mått dåligt under så lång tid och också av jobbiga biverkningar från medicinering som mottagningen som jag tillhör ville att jag skulle testa. Ständig rädsla över att jag inte skulle orka finnas för min familj. Att det svarta jagande i mig skulle drabba dem som betyder allra mest. Rädd för livet och allt som kändes fullständigt omöjligt att förändra.

Julafton i år blev en superfin och bra dag tillsammans med alla de fina andra. Tröttheten är inte längre lika massiv, rädslan och det svarta har backat undan flera steg. Vågar alltmer lita på att jag kommer att reda ut den utmaning som det innebär att leva. Mörka livshotande lägen kan förändras till Liv!

Nu studsade vår yngsta katt upp och parkerade sig spinnande mellan mig och e-paden. Dags att sluta skriva, jag fattar vinken :)

Mjuka tassar

Rethosta är verkligen en sömnförstörare på hög nivå. Fjärde natten som jag inte kommer att få sova tillräckligt många timmar - frustrerad... Just precis nu har jag det trots allt lyxigare än de andra kvällarna. Mjuka tassar och granskande omtänksam blick från vår superfina katt. Mestadels bor hon och vår andra goa katt hos ungarnas farmor och farfar. De är pensionärer, finns hemma på heltid och bor intill en stor skog, vi står oss inte riktigt i den konkurrensen :) Guldkantsdagar när mjuktassarna är hos oss.

Senaste veckorna har vi lyckats ta oss igenom vattkoppor för ungarna och en hel del feber och förkylningar, jobb däremellan. Trött familj men vi har rett ut det trots allt. Lediga dagar ligger framför oss. Förhoppningsvis kommer det att bli fina och sköna dagar.

Väntar på att det stöd ska påbörjas som min läkare har föreslagit. Utåt sett fungerar jag men skörheten och svårigheterna med intryck och marginaler finns där hela tiden och drar energi. Det jag har omkring mig händer nu, det är nu som jag fightas med att hantera rädslan. Jag behöver fortfarande tyvärr viss back-up från vårdkontakter. Det är svårt att våga lita på att det som de har utlovat kommer att bli av. Ständigt tankestråk - borde klara av på egen hand, det är ju bara att... Sluta upp med att gå så hårt åt mig själv. 

Våga fortsätta framåt...

Att förändra mönster

Mycket på alla sätt senaste veckorna! Klarar för stunden utåt sett men återkommande osäker på vad som är rimligt att utsätta mina trasiga, sköra sidor för. Ofta tidiga mornar, trötta kvällar och ibland paradoxalt nog sömnlösa delar av nätter.

Extremt lätt att stänga av närvaron och falla in i den produktiva drivande versionen av mig. Automatik för att undvika intryck och tankevirvlar i alla former som så lätt blir svårt och överväldigande att hantera. Faktum - jag är och kommer alltid vara känsligare än många andra. Jobbar på acceptans och varsam omsorg istället för destruktivt dömande. Sjukgymnast som steg för steg visar vad som är möjligt att förändra. Hon har verkligen betytt hur mycket som helst under den i vissa delar kaotiska höst som varit. Livsnödvändigt men verkligen hur svårt som helst att bryta och förändra mönster hela vägen in.

Klivit ett steg uppåt i deltidsomfattning på mitt jobb. Vet inte om och hur det kommer att fungera men enda sättet att få veta är att pröva. Hur fixar andra att räcka till för jobb på heltid i kombination med allt som tillvaron innehåller i övrigt?! Vad är dagar och veckor om man mestadels är iväg på olika håll och bara ses ett fåtal vakna timmar per dygn? Känns helt feltänkt att inte ta vara på varandra och tiden som vi har gemensamt på ett klokare sätt än att vara uppsnurrade av många timmars jobb och trötta kvällar. Var det verkligen det som livet var avsett för?

Ofta rädd att missa, att jag inte upplever de dagar som passerar tillräckligt. Att inte vara där fullt ut, missa viktiga stunder, att verkligen uppleva det som är och händer kring mina finaste smågrabbar. Vara nära, finnas, lyssna. Vill få dem att känna att jag finns där oavsett vad de ställs inför. Rädsla i vissa stunder att nånting ska hända dem och oss. Eftersom de finns och behöver mig så får till och med jag ett värde. Den ständiga utmaningen med att älska och att finnas för varann.

Tidigare ikväll klev en snögubbe och en julkanin (ny alternativ julkaraktär) iväg till förskolans ljusfest och vi fick hänga på - älskade smågrabbar :)