Måndagar...

Måndagar är verkligen en utmaning. Än så länge jobbar jag inte på måndagar utan fördelar istället mina jobbtimmar tisdag-fredag. När resten av familjen beger sig iväg vid sjutiden på morgonen och det blir tyst blir det så tydligt och skarpt att jag är deltidssjukskriven och att min rehabprocess fortfarande pågår. Har lyckats parera oron i kroppen med en löprunda och har plockat i mig både frukost och lunch vilket helt klart fungerar när otryggheten slår på.

Ska snart iväg och träffa min sjukgymnast som jobbar inom psykiatrimottagningens öppenvård. Hon har verkligen backat upp mig under de senaste röriga veckorna. Det hon jobbar med kring bland annat Basal kroppskännedom stämmer verkligen med vad jag bland annat behöver för att må bättre. Psykiatrin är många gånger mestadels inriktad på medicinering och samtalsbehandling i olika former och fysiska reaktioner missas ofta eller dämpas med mediciner. Helhetsperspektivet där kropp och insida möts och där man får lära sig att hantera reaktionerna saknas i många fall så det känns otroligt viktigt och betydelsefullt att få jobba med en del av det trasiga tillsammans med en sjukgymnast.

Lediga dagar

På väg mot skärgården och en helg vid havet :)

Kontraster

Trött efter trasslet som uppstått i min rehabprocess. Frustration inför att vänta alldeles för många veckor innan nästa steg i processen. Stolt över att ha hanterat alla kaosreaktioner. Jag står upp, har fixat min och familjens vardag, aningens skakigt i vissa lägen men det har gått. Har tagit mig igenom tre första veckorna av insättning av en ny medicin och viktigast av allt jag har inte tappat kontrollen trots oändlig anstormning av skadeimpulser och självkritik. Jag ska igenom det här och det ska bli bättre!

Hamnade i soffhörnet framför en nyhetssändning igår kväll. Flera av reportagen handlade om flyktingkatastrofen som pågår i vissa afrikanska länder, Mellanöstern och i gränstrakterna till Europa. Det som händer är verkligen fruktansvärt och konsekvenserna och situationen för de människor som drabbas och befinner sig på flykt är nästan omöjligt att ta till sig. Kontrasten till mitt soffhörn, i vårt trygga hus i vårt jämförelsevis extremt trygga Sverige är så oerhört skarp. Trots det som har hänt mig och det som i vissa lägen begränsar och försvårar min tillvaro så är jag oerhört tacksam över att få leva i den trygghet som finns omkring mig. Att inte behöva fly från krig och konflikter, att kunna krama om mina barn och veta att det finns alla möjligheter för dem till att kunna få leva ett bra och tryggt liv.

Stå upp för sig själv

Träffade psykiatripersonen som det tidigare i veckan trasslade till sig med idag. Han skulle egentligen inte ha möjlighet att träffas förrens om tidigast tre veckor men efter att jag kontaktat honom via mail så hade han ändå, trots allt möjlighet att träffas. Förklarade vad effekterna av bristerna på information och tydlighet hade resulterat i för mig under de senaste dagarna. Har varit med om liknande, tidigare, skarpa situationer som tyvärr kommer obehagligt nära när jag hamnar i lägen som det som uppstod. Att inte kunna göra sig förstådd, att bli bedömd, kategoriserad, lämnad mitt i en svårhanterlig situation - att inte bli sedd som den jag verkligen är. Alla inre larm och akta dig signaler slår på för fullt och även om det inte var hans avsikt att jag skulle uppfatta situationen som jag har gjort så står jag nu med massor av rädsla och osäkerhet. Är en extremt trött, sliten men jag har klarat av dagarna som varit och jag har stått upp för mig själv. Det är väl nu som man ska "klappa sig på en eller båda axlarna" och varmt, äkta och länge hålla om sig själv, är ovan vid att göra det men nån gång ska ju vara den första.

Komma vidare...

Krock med utredande och planerande instanser inom psykiatrin. Vet verkligen inte för vilken gång i ordningen. Senaste året har kontakterna fungerat rätt stabilt så blir ställd och trött när  händer igen. Orka fortsätta, orka ha tålamod för ett bättre liv. Skulle vilja lämna alla psykiatrinstanser, slippa vara vårdtagare, kunna säga att jag klarar mig på egen hand, slippa känslan av att ta upp tid och resurser. Behöver dem tyvärr fortfarande för att kunna må och bli bättre. Att det ska vara så frustrerande, förbannat svårt att göra sig förstådd, komma rätt och få processen att gå framåt. Jag lever här och nu, tre veckors ytterligare väntan och reflektion inför ett nytt kommande möte är den fullständiga motsatsen till vad jag behöver. Får svaret att jag fastnar i negativt tänkande men det handlar inte om det, det handlar om mitt liv som jag har ansvar för att ta hand om och klara av. Bedömningarna som görs är livsviktiga för mig och det som skrivs och sägs är avgörande i förhållande till andra instanser som eventuellt kommer att få ta del av vissa bedömningar och diagnoser. Det är otroligt lätt att bli kategoriserad och bortsorterad så allt som lyfts fram kring min situation och den jag är måste stämma med hur det faktiskt är. Vill komma vidare...

Delar av det som varit

Ojämna, sköra dagar. Frustrationen som jagar, att inte kunna ge mig själv lugn i den tillfriskningsprocess som jag förhoppningsvis befinner mig i. Ännu en skruvad, väl dold variant av att göra mig själv illa. Det sitter inpräntat som en absolut självklarhet att nedvärdera, granska och kritisera mig själv, att endast finnas till för andra. Mönstret har funnits där under hela mitt liv. Ett sätt att klara sig, att bli sedd i en otrygg tillvaro. Mönstret är inte funktionellt längre, det behövs inte. Vill lämna det som jagar och kunna leva fullt ut i det trygga, fina liv som jag har omkring mig.

Älskade mamma som var sjuk i schizofreni redan innan jag föddes. Älskade vackra mamma som förstördes av alla mediciner och av att vara svårt sjuk under så många år. Släkt och bekanta backade från vår familj när mammas sjukdom accelererade. Pappa stod ensam kvar i en ständigt kaotisk livssituation tillsammans med mig och min syster - det var vi tre som till slut blev tvungna att lämna staden vi bodde i och mamma, hennes sjukdom blev en för stor risk för oss. Jag var en liten ljushårig tjej som precis som min syster var expert på att läsa av situationer, att alltid ligga steget före, extremt inriktad på alla andras behov, inte ta plats, inte vara till besvär, alltid med förhoppningen om att bli sedd. Rädslan och otryggheten fanns där från början, den ständiga rädslan för att livsviktiga andra skulle tas ifrån mig. Självdestruktiva beteenden som en liten tjej använde för att hantera otrygghet. Andra som under åren som följde gjorde illa, utnyttjade. 

Pappa inledde ett nytt förhållande där jag och min syster inte var medräknade av henne som han la till i våra liv. Svartsjuka, ständiga markeringar. Förväntades att vi inte skulle synas, inte störa deras relation. De hade pappas karriär inom kyrkan och församlingen gemensamt. Församlingsarbetet som krävde all tid och alltid hade första prioritet. Vad är väl en familj och ens barn i jämförelse med en församling. Det är verkligen helt obegripligt hur man kan välja bort sina barn som finns där precis intill en - hur är det möjligt att inte se, att inte bry sig om. För ett par år sedan sa pappa att han borde ha funnits där för oss på ett helt annat sätt, sagt ifrån mot henne, gjort annorlunda redan från början men att det var för sent att ändra på någonting. Kylan, distansen och oviljan från hennes sida har alltid funnits där genom åren. 

Jag lämnade dem redan när jag var fjorton. Var tunn, självskadande, anorektisk, tyst. Hamnade på ett Hasselakollektiv för yngre som fanns på orten där jag gick på högstadiet. Det var jag som letade mig dit. Det fanns trygga vuxna där, en plats som jag behövde. Orsakade kaos för min pappa och för henne - inte av oro för hur jag mådde och vad som hänt utan för vad andra skulle tycka och hur andra skulle reagera. Myndigheterna som betalade placeringen, protesterade flera gånger. De kunde inte få ihop hur jag som kom från en så ordnad familj inte kunde bo kvar hemma. Familjen som de såg var en kuliss, de frågade mig aldrig om hur jag mådde och varför jag inte klarade av att bo kvar hemma. Sliten, trasig, villkorad, jag ville bara hitta en lösning för att överleva.

Från 16 år och framåt bodde jag och fick klara mig själv. Ensam, alldeles för tunn, ledsenhet inuti, saknad efter andra, fast besluten att klara mig. Ständigt granskande, drivande självkritik, skada för att överleva. Destruktiva relationer - män, kvinnor som jag levererade vad de ville ha till. Medvetet göra våld på sig själv - situationer som jag i många fall visste att jag inte borde utsätta mig för. Ständigt utmana sig själv, avstängd kropp, bekräftelse av obefintligt egenvärde. Leverera och prestera utåt, synas i andras ögon, fixa gymnasiet och universitet, jobb och början på en karriär. Under åren har jag nånstans innerst inne vetat att det inte var hållbart att jag behövde hjälp med att hejda det jag levde i. De gånger som jag repat mod till att söka lösningar har de som jag mött i många fall inte kunnat förstå och få ihop hur jag som ser så hel och ren ut, som har en fungerande ekonomi och ett bra jobb kan vara trasig. 

Det har verkligen varit svårt att få hjälp att ta sig ur och bryta med det liv som jag har levt. Första gången som jag kom i kontakt med specialistpsykiatrin och blev sjukskriven var 2005. Under året som följde skrev de läkare som jag hade kontakt med ut otroligt mycket mediciner till mig. De bedömde mig som tillförlitlig och att jag hade kontroll på läget och det lyckades inte få grepp om omfattningen av min självdestruktivitet. Det enda jag ville var att kunna fungera och leva, medicinerna gav en falsk och väldigt tillfällig och i vissa fall farlig lösning. Jag tappade kontrollen vid flera tillfällen, överdoserade, skadade, kollapsade, blev inlagd på akutavdelningar och inom slutenvården. Året blev fullständigt kaos. Ständiga temporära åtgärder och lösningar, otaliga hyrläkare med ofta helt skilda bedömningar och åsikter. Troligtvis har jag förbrukat min andel av änglavaktstillfällen.

2006 fick jag till slut chansen att få komma till ett behandlingshem och var kvar där till hösten 2007. Absolut livräddande, blev temporärt ihoppusslad men största delen av orsakerna till varför jag hade hamnat i livssituationen som jag befann mig i kom vi inte in på under tiden jag var där. Jag blev utskriven och begav mig ut i en ny del av mitt liv med förhoppningen att livet skulle bli helare. Otroligt mycket har hänt och jag har lyckats förändra många delar av mitt liv. Lever tillsammans med älskade familjen. Har kärlek och trygghet omkring mig men trots det så finns det som varit kvar som ett hotande hinder med begränsningar för att få finnas och leva fullt ut. Får bra och professionell hjälp sen lite mer än ett år tillbaka. Förhoppningsvis kommer jag att kunna komma vidare genom den psykologiska utredning som jag har gått igenom under våren. Jag vill så otroligt mycket men måste hitta vägar att läka.

Att hitta rätt

Träffade min läkare idag. Släppt den medicin som jag testat under senaste månaderna. Biverkningarna blev för svåra att hantera. Skulle verkligen vara hjälpt av att hitta en medicin som fungerar för mig. Att få slippa en del av svängningarna och lugna känsligheten och rädslan. Han kom med ett nytt förslag på en annan medicin. Jag sa ok till att testa. Han är bra och det känns som att det går att lita på att han verkligen gör det han kan för att vi ska komma fram till en lösning för medicinering och sjukskrivningsnivå som är hanterlig. Vill må bra nu, vill inte vara sjukskriven i någon omfattning längre. Rådvill, rädd och osäker.

Vad behövs för att jag ska bli bättre?

Hur stabil och hel kommer jag att kunna bli?

Det är verkligen ensamt att befinna sig i en sjukskrivning- och rehabiliteringsprocess. Det är svårt att veta vad och hur man bäst svarar när andra frågar om varför man är sjukskriven, hur man mår och när man kommer att komma tillbaka igen. Andra får ofta inte ihop det hur jag som verkar vara så hel och fungerande kan vara trasig. Vill må bra och kunna leva i det liv som jag har omkring mig utan att begränsas av ledsenhet, rädsla och inre kritik.

Känslostormar

Arg femåring på väg hem från förskolan idag. Jag märkte att han blev arg, besviken och ledsen av en händelse längs vägen. När jag frågade honom hur det var så riktades all ilska och besvikelse mot mig och han levererade allt som tillhör kategorin ilska under de tjugo minuter som följde. Valde att inte vika, försökte nå fram till honom och förklara att det är ok att känna sig arg och ledsen men att man inte får skrika och slåss. Efter många långa vibrerande minuter kom vi till slut fram till vad det var som hade dragit igång situationen och känslostormen lugnade sig. När jag är mitt i situationen kan jag oftast vara lugn och konstruktiv men som idag, efteråt blir jag otroligt trött, självkritisk och osäker på vad det var som hände och om jag kunde ha agerat på något annat och bättre sätt.

När jag blev förälder för första gången då älskade femåringen kom till världen hade jag en bild av att om man bara finns nära och kramar och älskar sina barn tillräckligt mycket så kommer man i alla lägen att nå fram till dem. Utmaningen som förälder visade sig vara långt mycket större än så. Redan från allra första stund har de varit alldeles egna individer med massor av känslor och personlighet. Skillnaderna jämfört med mig som växte upp i en extrem familjesituation under livsvillkoret att alltid anpassa mig till andra är enorma. Även om jag som förälder blir helt ställd i vissa lägen och att känslostormarna ibland blir väldigt tuffa så är jag glad över att mina barn vågar känna och uttrycka alla slags känslor. Hela mitt liv har präglats av de händelser, mönster och villkor som jag växte upp med. Mina barn ska aldrig utsättas för det som hände mig. De är de Finaste och det bästa som har hänt mig - älskade smågrabbar ❤️

Veckorna som kommer

Mycket kommer hända och förändras under veckorna som kommer. Utlåtande från psykologutredningen, ny psykologkontakt som ersätter den tidigare betydelsefulla och bra som tyvärr slutade innan sommaren. Förhoppningsvis kommer vi komma fram till en planering av vad som behövs jobbas vidare med för att jag på sikt ska kunna fungera på egen hand utan kontakter med öppenvården. Skulle göra närapå vad som helst för att bli självgående, att kunna få säga det är tillräckligt stabilt nu, jag klarar mig, tack för all hjälp! Det är en bit kvar innan jag är där men hoppet finns :)

Ska bege mig till jobbet om en stund för första jobbpasset efter semestern. Kommer fortsätta på 25% ytterligare ett par veckor, troligtvis klokt eftersom det händer mycket inom min rehabprocess. Utgångsläget inför att jobba igen känns rätt ok. Osäker på vad jag orkar och balansgången kommer att bli hårfin. Struktur och planering är som alltid lösningen för att dagarna ska fungera för mig och resten av familjen men det kräver att vi är synkade och att vi har tillräckligt med ork till att vara förutseende och organiserade i allt vardagligt. Hoppas att det blir en bra dag idag!

Förändra

Två dagar på Legoland. Massor av intryck och upplevelser för hela familjen. På gränsen till alltför mycket intryck för mig. Hotellnätter och massor av mil tur och retur som kommer ikapp i efterhand. Ungarna är sköna i sin sortering av vad de tycker är roligast när de får frågan. Det är enkla, oväntade delar av resan som de uppskattar mest, avundas deras sätt att vara och glädjas.

Har kraschat efter en löptur för ett par timmar sedan och försöker reparera kropp som sa ifrån. Vet att det händer då och då men det oroar och sänker. Ovana att i stunden tro att det som inträffar ska gälla för alltid, ovillkorligen och oåterkalleligt alltifrån strul med kropp som bråkar till allt möjligt annat. Behöver lära att det inte alltid är kört även om det känns så just för stunden. När det gäller kropp är det svårhanterligt, värdet i mig och den jag är är fortfarande så lågt och kritiken ligger så nära. Alla år av extrema krav och att vilja sig själv så illa sitter otroligt djupt och kostar fortfarande massor av kraft. Tufft att inse att att jag inte längre fixar att vara med i tempot, utåtriktad, längst fram, levererande och presterande. Vill inte leva som jag har levt men är extremt rådvill och osäker på vem jag är att utgå ifrån. Rasering av självbild pågår inför uppbyggnad av ny.