Julafton

Vi har haft en fin och bra julafton :)

Våra småkillar började dagen med att följa ett "tomtenissespår" (röd garntråd) genom huset. Slutdestinationen var vårt källarplan där de till sin stora stora glädje hittade en länge önskad och efterlängtad studsmatta. I butiken där den inhandlades kom vi fram till att den var större jämfört med den mindre standardvarianten av inomhusstudsmattor för barn. När den sen monterades ihop kvällen före julafton visade det sig att den definitivt var stor för att vara en inomhusvariant. Den kommer till och med att kunna användas utomhus. Lyckliga ungar!

Vi har det så lyxigt att vi efter tomtenissespåret var hembjudna på julaftonsfrukost till några av våra allra bästa vänner. Vi stannade hos dem fram tills lunch - en guldkantsförmiddag på alla sätt. Under hösten har ungarna kommit in på vampyrspåret via bland annat serien om Familjen Rysberg som visats på Barnkanalen. Våra vänner hade fixat ett vampyrspel till grabbarna i julklapp. Vi spelade en omgång innan vi åkte vidare, en rafflande blodstänkande succé :)

Nästa anhalt på vår julaftonstripp var som alltid hemma hos min mans föräldrar dit även min mans syster och hennes familj kommer. Julaftonsfika, middag, julklappar till de yngre och julklappsspel för alla :) Nu ligger två smågrabbar och sover djupt.

Kontrasterna är stora jämfört med förra årets julafton. Då var jag extremt sliten, trött och påverkad av att jag hade mått dåligt under så lång tid och också av jobbiga biverkningar från medicinering som mottagningen som jag tillhör ville att jag skulle testa. Ständig rädsla över att jag inte skulle orka finnas för min familj. Att det svarta jagande i mig skulle drabba dem som betyder allra mest. Rädd för livet och allt som kändes fullständigt omöjligt att förändra.

Julafton i år blev en superfin och bra dag tillsammans med alla de fina andra. Tröttheten är inte längre lika massiv, rädslan och det svarta har backat undan flera steg. Vågar alltmer lita på att jag kommer att reda ut den utmaning som det innebär att leva. Mörka livshotande lägen kan förändras till Liv!

Nu studsade vår yngsta katt upp och parkerade sig spinnande mellan mig och e-paden. Dags att sluta skriva, jag fattar vinken :)

Mjuka tassar

Rethosta är verkligen en sömnförstörare på hög nivå. Fjärde natten som jag inte kommer att få sova tillräckligt många timmar - frustrerad... Just precis nu har jag det trots allt lyxigare än de andra kvällarna. Mjuka tassar och granskande omtänksam blick från vår superfina katt. Mestadels bor hon och vår andra goa katt hos ungarnas farmor och farfar. De är pensionärer, finns hemma på heltid och bor intill en stor skog, vi står oss inte riktigt i den konkurrensen :) Guldkantsdagar när mjuktassarna är hos oss.

Senaste veckorna har vi lyckats ta oss igenom vattkoppor för ungarna och en hel del feber och förkylningar, jobb däremellan. Trött familj men vi har rett ut det trots allt. Lediga dagar ligger framför oss. Förhoppningsvis kommer det att bli fina och sköna dagar.

Väntar på att det stöd ska påbörjas som min läkare har föreslagit. Utåt sett fungerar jag men skörheten och svårigheterna med intryck och marginaler finns där hela tiden och drar energi. Det jag har omkring mig händer nu, det är nu som jag fightas med att hantera rädslan. Jag behöver fortfarande tyvärr viss back-up från vårdkontakter. Det är svårt att våga lita på att det som de har utlovat kommer att bli av. Ständigt tankestråk - borde klara av på egen hand, det är ju bara att... Sluta upp med att gå så hårt åt mig själv. 

Våga fortsätta framåt...

Att förändra mönster

Mycket på alla sätt senaste veckorna! Klarar för stunden utåt sett men återkommande osäker på vad som är rimligt att utsätta mina trasiga, sköra sidor för. Ofta tidiga mornar, trötta kvällar och ibland paradoxalt nog sömnlösa delar av nätter.

Extremt lätt att stänga av närvaron och falla in i den produktiva drivande versionen av mig. Automatik för att undvika intryck och tankevirvlar i alla former som så lätt blir svårt och överväldigande att hantera. Faktum - jag är och kommer alltid vara känsligare än många andra. Jobbar på acceptans och varsam omsorg istället för destruktivt dömande. Sjukgymnast som steg för steg visar vad som är möjligt att förändra. Hon har verkligen betytt hur mycket som helst under den i vissa delar kaotiska höst som varit. Livsnödvändigt men verkligen hur svårt som helst att bryta och förändra mönster hela vägen in.

Klivit ett steg uppåt i deltidsomfattning på mitt jobb. Vet inte om och hur det kommer att fungera men enda sättet att få veta är att pröva. Hur fixar andra att räcka till för jobb på heltid i kombination med allt som tillvaron innehåller i övrigt?! Vad är dagar och veckor om man mestadels är iväg på olika håll och bara ses ett fåtal vakna timmar per dygn? Känns helt feltänkt att inte ta vara på varandra och tiden som vi har gemensamt på ett klokare sätt än att vara uppsnurrade av många timmars jobb och trötta kvällar. Var det verkligen det som livet var avsett för?

Ofta rädd att missa, att jag inte upplever de dagar som passerar tillräckligt. Att inte vara där fullt ut, missa viktiga stunder, att verkligen uppleva det som är och händer kring mina finaste smågrabbar. Vara nära, finnas, lyssna. Vill få dem att känna att jag finns där oavsett vad de ställs inför. Rädsla i vissa stunder att nånting ska hända dem och oss. Eftersom de finns och behöver mig så får till och med jag ett värde. Den ständiga utmaningen med att älska och att finnas för varann.

Tidigare ikväll klev en snögubbe och en julkanin (ny alternativ julkaraktär) iväg till förskolans ljusfest och vi fick hänga på - älskade smågrabbar :)

Att höra ihop

En av mina bröders fru avled hastigt och väldigt oväntat för två veckor sedan. Begravningen var idag.  Så svårt att förstå att hon som alldeles nyss fanns så nära och levde tillsammans med min bror är död, borta. Vit vacker kista täckt av många många blommor. Hennes kropp fanns där mitt ibland oss, så nära men hon var inte längre där.

Min Finaste Bror - sorg, trötthet och värme i dina ögon och ord ❤️

Vi träffas väldigt sällan jag och mina syskon. Senaste tillfället när alla var tillsammans var vid min mammas begravning för snart tre år sedan. När vi ses märks och känns det verkligen att vi hör ihop. Att se sidor av sig själv hos någon av de andra.

Nära både min pappa och mina syskon under senaste veckan. Ovant men det betyder och värmer verkligen.

Efterlängtad morfar

Min pappa kom till oss sent ikväll efter att ha rest hit från där han bor. Länge sedan vi senast träffades så det värmde på många sätt att få sitta och prata och dricka te tillsammans fram tills för en stund sedan.

Vi träffas och hörs av väldigt sällan. För mig är och har han alltid varit betydelsefull men hans val och sätt att vara har många gånger gjort mig illa. Stort att sitta mitt emot varann som vi gjorde ikväll och våga säga till honom att han är och under många år har varit så oerhört saknad. Att berätta om en del av rädslan och övergivenheten som funnits med mig så länge.

Mina älskade småkillar pratar ofta om honom trots att de bara har träffat honom vid ett fåtal tillfällen. De är superladdade inför imorgon när de vaknar och deras efterlängtade morfar är här hos oss :)

Framåt...

Framåt, det känns! Livet mitt liv fungerar allt bättre. Har undvikit mig själv så länge. Stängt av höjt tempot, ställt krav, oftast orimliga krav - varit, fungerat på så många sätt utåt sett - avstängt inåt. Tempot är lägre. Närvaro till livet omkring och till mig själv. Som att försiktigt ruskas om, väckas. Det är dags nu, äntligen.

Väljer, vill. Tacksam för chansen att få vara med om livet, tacksam för alla finaste omkring mig.

För mig, Dig och oss

Finast i min närhet - tomhet och otillräcklighet i blick och ord. Vill hålla om, få att förstå att jag ser. Älskade - älskar Dig!

Stabilitet för mig och oss. Att se och välja det som tar hand om mig och oss. Vissa dagar går bättre än andra. Mat, sömn, tidsmarginaler, rimliga krav och förväntningar på mig själv. Vara, känna, andas.

Jag förändrar, testar, utmanar invanda mönster. Förändringarna ger kraft, energi och självtillit. Ibland oväntat att små förändringar kan ge så mycket.

Jag kan och jag finns här för mig och för oss - älskade Finaste!

Agerande som gör illa

Försökt få kontakt med min läkare under mer än två veckor. Först via mail och sen vid två tillfällen via mottagningens telefonjour. Idag när jag kom hem hade det kommit ett brev från mottagningen som innehöll kallelse till en läkartid i slutet av november vilket är om sex veckor. Vad är det som är otydligt och som han inte har lyckats förstå i meddelandena som jag har lämnat?? Eftersom läget mellan mig och utredningspsykologen har totalhavererat behöver jag nå läkaren så snart som möjligt inte om sex veckor.

Utredningspsykologen vill pressa in mig i en bedömning som endast innefattar reaktionsmönster som jag kan hamna i vid extremt utsatta och numera väldigt sällan förekommande lägen. Det han missar i sin utredning är övriga 95% av mig och min tillvaro som jag lever mitt uppe i just nu. Det är den totala situationen som jag behöver hjälp med att hantera och balansera men han säger av någon anledning nej till att ta in helhetsperspektivet i sin bedömning.

Vägrar att stängas in i en bedömning som inte överrensstämmer med det som faktiskt på gott och ont är jag. Om inte den fortsatta vårdplaneringen utgår från hur det faktiskt är så kommer insatserna att bli felriktade. Hur få vården att förstå och ta till sig det man försöker förmedla utan att som från utredningspsykologen få slängt i ansiktet att det krävs sex års psykologutbildning för att få ha rätten att yttra sig. Situationen som uppstått är säkert problematisk för honom och verkar ha resulterat i att han har fastnat i någon form av prestige.

Det är mig och mitt liv det handlar om och jag har ansvar för och skyldigheter mot mig och min familj. Jag behöver fortfarande stöttning från psykiatrin i vissa delar men veckorna går utan att någonting konkret händer. Det är min tid och mina månader som sjukskriven som passerar. Jag försöker hantera och förändra min tillvaro så gott jag kan men det hade varit så mycket lättare om jag hade fått fungerande support från vårdens sida. Situationen som uppstår gör mig illa och berör mig på så många olika sätt. Undrar om de som är ansvariga inser vilka effekter som deras agerande resulterar i?

Att träffas igen

Konferens under två dagar med andra HR-anställda från min arbetsplats. Utmaning att kliva in och träffa de andra när vi inte har setts på så länge. Deras "Hej, vad roligt att du är med" värmer och efter första dagen känns det inte lika osäkert.

Ut i livet på olika sätt igen - våga tro att jag kan, klarar av och duger precis som just den jag är....

Fredag...

Fredag kväll och fredagstrött efter veckan. Sovande småkillar efter middag, soffhäng och efterlängtat avsnitt av Familjen Rysberg - vampyrvarning :)

Håller ihop, stundtals mer skört än jag riktigt vågar inse. Balanserar men den trasslande utredningen tar. Har sökt min läkare och lämnat meddelande att jag behöver få kontakt med honom. Kommer berätta att processen kring utredningen är låst och att det troligtvis är omöjligt att komma vidare. Viktiga problemområden som har stor inverkan på mig och min vardag saknas - utredningspsykologen vägrar lyssna och lägga till i bedömningen. Jag förstår inte hans inställning.

Behöver komma vidare. Planering och behandlingskontakter som fungerar. Hoppas läkaren ger mig tid och utrymme att förklara vad jag behöver.

Imorgon - vill och skulle verkligen behöva springa en sväng. Ungarna ska på kalas hos superbästa kompisen, vänner från Västkusten kommer eventuellt förbi. Ambitionen för kvällen - andas, softa, fyll på med värme och ork.

Söndag - hänga med ungarna till deras dansklasser, byta stad på eftermiddagen och kvällen för timmar med syster :)

Lättnad

Mot staden bredvid för jobbdag. Klev ytterligare ett steg från och med igår i omfattning. Känns som att det kommer att fungera bra. Till stor del är det effekten av att äntligen ha en medicin som fungerar som märks av och som gör mig mycket stabilare. Trots att det har varit extremt tufft med sjukvårdskontakterna under hösten så reder jag ut det. Ofta blir jag närapå helt uppgiven och trasig samma dag och dagen efter de möten som varit med utredningspsykologen men jag repar mig väldigt mycket fortare jämfört med hur det har varit under senaste årets nedstämda mörker. Stor obeskrivlig lättnad att äntligen få tillbaka en del energi och tillit till mig själv.

Det är en otroligt fin ny dag som passerar utanför bussfönstret. Fredag och sen är det helg med lediga dagar!

Frustration

Utkast till utlåtande och sammanfattande bedömning från utredningspsykologen. Han har prickat in ytterligheterna i de reaktionsmönster som jag kan hamna i vid utsatta lägen. Men övriga 95% av det som begränsar mig i min vardag och som är de primära orsakerna till att jag är sjukskriven och inte mår bra saknas i hans utkast och i hans förslag till diagnoser.

Jag ställer frågan men får till svar att det endast är det svåraste i en persons problematik som ska ligga till grund för en bedömning och för diagnosticering. Att det endast är tre kriterier av totalt nio som eventuellt, i vissa utsatta lägen, överensstämmer på mig i den primärt föreslagna huvuddiagnosen ser han inte som problematiskt trots att det krävs minst fem kriterier för att diagnosen ska få ställas enligt ICD. Svaret jag får när jag ifrågasätter diagnosvalet är att antalet diagnoser som omfattar de aktuella problemområdena är begränsat och att det därtill inte är att rekommendera att en person har fler än en diagnos. Men stopp - det kan inte vara rätt att en vårdtagare ska få en diagnos som till största delen inte stämmer enbart i brist på alternativ. De diagnoser som ställs måste ju omfatta och beskriva den problematik som begränsar och försvårar ens liv och möjligheter till att må bra.

Processen fortgår och han menar att det är ett utkast som är möjligt att påverka på samma gång som han helt klart inte är mottaglig för frågor eller invändningar. Ett enormt ansvar läggs på mig som vårdtagare. Innehållet i utlåtandet måste ge en rättvisande bild av hur det faktiskt är och vad jag kämpar med att hantera. Genom sitt sätt att genomföra utredningen och hans oförmåga till konstruktiv diskussion försätter han mig gång på gång i de ytterlägen som jag mår allra sämst av. Undrar om han inser hur illa han gör mig? Nytt möte på tisdag i den pågående revisionsprocessen. Undrar om de gör så med alla personer som genomgår psykologutredningar - att man som det uttrycks, ges möjligheten att vara med och påverka och revidera utlåtandet och förslag till diagnoser som gäller en själv?! Fast i nästa andetag så signalerar han på alla upptänkliga sätt att han inte är beredd att ta till sig det jag för fram. Utlåtandet och den fortsatta planeringen är alldeles för viktigt för att jag ska vika mig och retirera men det tar extremt mycket mod och kraft att ifrågasätta.

Saknad som gör ont

Pratade med min syster för en stund sedan. Nu i efterhand gör en del av det vi pratade om så extremt ont. Saknad till vår pappa som finns kvar men som inte efterfrågar oss på något sätt. Saknaden efter vår mamma. Hennes kropp var helt förstörd när hon gick bort för snart tre år sedan, på vissa sätt var det bra att hon inte behövde leva längre. Den ständiga känslan av att vilja kunna göra någonting för att förändra den omöjliga situation som hon befann sig i ligger fortfarande så nära. Kommer ofta att tänka på henne och jag skulle vilja att vi hade fått möjligheten att uppleva och dela allt som jag har omkring mig. Minns hennes blick sista gången vi träffades. Jag älskar Dig finaste mamma!

Pappa blir jag uppgivet arg på. Han har alla möjligheter som mamma inte hade och som hon hade gjort vad som helst för att få. Höras av, ses ibland, krama om oss och våra barn, att få känna sig älskad och värdefull. Han har möjligheten men väljer bort på samma sätt som han har gjort under många år. Att ha andra som saknar och längtar efter en är för värdefullt för att inte ta till sig och bry sig om. Det är inte möjligt att ändra på någon annan hur mycket jag än skulle vilja. Når inte fram, saknar honom och saknaden gör så ont...

Rädsla inför möte

Toppenfin dag på Astrid Lindgrens värld igår tillsammans med några vänner :) Ensam med ungarna för andra helgen i rad. Absolut dålig tajming att helgerna låg precis efter varann. Mannen är verkligen saknad på många sätt men nu kommer han inte vara iväg på ett bra tag framöver.

På måndag har jag nästa mötestid med utredningspsykologen. Senaste mötestillfället i mitten av augusti blev svårhanterligt på så många olika sätt. Att han därtill i slutet av mötet utan förklaring meddelade att han inte skulle ha möjlighet att träffas på tre veckor som senare visade sig bli fem veckor är inte professionellt hanterat. Det borde vara en självklarhet att följa upp känsliga möten på ett bättre sätt. Upp till bevis för honom på måndag. Processen och hans agerande känns inte helt tillförlitligt. Behöver plocka ihop mig och skjuta rädslan åt sidan. Jag kommer klara av att ställa de frågor som behöver ställas det måste jag göra för att jag ska få rätt hjälp. Det tar att behöva vara tuff och ifrågasättande.

Några kliv vidare

Vår helg har fungerat trots att en förälder av två varit på vift - trött men står och går rätt hyfsat :) Upplägget med planering av vad jag och ungarna skulle ägna lördagen och söndagen åt gick som tänkt. Lördagen blev tidsmässigt tight när vi hade en tid att passa på eftermiddagen men lyckades få dagen idag att fungera klart bättre. En vuxen plus två småknattar kräver framförhållning och generösa marginaler. Det gäller även när det bara är jag själv som ska bli klar och ta mig iväg i olika riktningar. Har en ständig ovana att mer eller mindre medvetet missa det även om jag extremt väl vet och alltid lovar att jag ska bättra mig när jag står inför faktumet att tidspressen återigen slår på. Område med förändringspotential!

Minsta knatten jobbar på sin penicillinkur, feberfri och är äntligen sitt vanliga goa, busiga, utmanade jag igen. Förskola för båda imorgon och den minsta ska äntligen få träffa och leka med sina kompisar igen. Min lediga måndag kommer få bytas ut den här veckan mot en annan ledig dag. Ska göra en presentation för ledningsgruppen på mitt jobb imorgon gällande ett uppdrag som jag har jobbat med under början av hösten. Ingick tidigare i gruppen och känner alla väl men det känns till viss del som att vara helt ny i sammanhanget eftersom jag varit borta från jobbet på heltid under ett antal månader följt av det senaste halvåret som bestått av arbete på 25%. Sträck på dig, andas :) focus på här och nu, leverera det du ska och glöm inte att glädjas åt att läget troligtvis är på väg att repa sig...

Positivt på medicinfronten

Lördag morgon, laddar energi inför att mannen kommer vara bortrest under helgen och jag och småbuset kommer få plocka ihop helgen på egen hand. Minstingen hamnade på sjukhuset igår efter snabbremiss från vårdcentralen och det visade sig att han hade ett rejält hål på ena trumhinnan plus halsfluss som vårdcentralen tyvärr hade missat tidigare under veckan. Förklaring på en och en halv veckas hög feber. Han fick rör inopererade för ungefär två år sedan men på den sidan där det nu är trasigt så har röret tyvärr trillat bort för ett halvår sen. Nu har han fått annan medicin och har sovit hela natten inatt utan att vakna och få feberpåslag. Hoppas att han piggar på sig snart igen lillskrutten!

Det märks på olika sätt i familjen att knattarna har varit sjuka en del. För mig räcker orken egentligen bara åt vanliga dagar så när det händer nåt extra så tar jag av reserver som egentligen inte finns. En alltmer påtaglig skillnad märks dock alltmer - den nya medicinen Lamotrigin som jag började med för cirka fem veckor sen fungerar på mig. Jag är inte riktigt lika känslig längre, får inte akuta trötthets/måstevila påslag som har varit ett dagligen återkommande inslag och det finns en extra växel att ta till om behov uppstår även om jag blir tvungen att ta igen och vila ikapp efteråt. Ytterligare en aspekt är att jag inte har känt av några större biverkningar. Nästan för bra för att jag ska våga tro att det ska fortsätta att fungera lika bra men veckorna passerar och den positiva effekten märks :) Det är verkligen stort efter alla medicinvarianter som olika läkare har förespråkat och som jag har testat under åren som varit. Lamotrigin tog jag själv upp med min läkare som förslag efter att jag hade blivit tipsad - stort och varmt tack för tipset!

2.0

Sjuka småkillar, jourvårdcentral, penicillinkurer, febernedsättande, pusslande med tider hemma och tider på jobbet, bästa farmor som backar upp, mannen på tjänsteresa - helt klart dålig tajming. Familjeliv 2.0...

Att själv vara sjukskriven mitt bland allt annat är verkligen inte optimalt. Orka. Tålamod. Undvik framförallt frustration och eventuella påslag av självkritik. Däcka inte själv för eventuella förkylningsvirus det finns vare sig ork eller tid. Jag kan på snooze många många gånger per dag!

Måndagar...

Måndagar är verkligen en utmaning. Än så länge jobbar jag inte på måndagar utan fördelar istället mina jobbtimmar tisdag-fredag. När resten av familjen beger sig iväg vid sjutiden på morgonen och det blir tyst blir det så tydligt och skarpt att jag är deltidssjukskriven och att min rehabprocess fortfarande pågår. Har lyckats parera oron i kroppen med en löprunda och har plockat i mig både frukost och lunch vilket helt klart fungerar när otryggheten slår på.

Ska snart iväg och träffa min sjukgymnast som jobbar inom psykiatrimottagningens öppenvård. Hon har verkligen backat upp mig under de senaste röriga veckorna. Det hon jobbar med kring bland annat Basal kroppskännedom stämmer verkligen med vad jag bland annat behöver för att må bättre. Psykiatrin är många gånger mestadels inriktad på medicinering och samtalsbehandling i olika former och fysiska reaktioner missas ofta eller dämpas med mediciner. Helhetsperspektivet där kropp och insida möts och där man får lära sig att hantera reaktionerna saknas i många fall så det känns otroligt viktigt och betydelsefullt att få jobba med en del av det trasiga tillsammans med en sjukgymnast.

Lediga dagar

På väg mot skärgården och en helg vid havet :)

Kontraster

Trött efter trasslet som uppstått i min rehabprocess. Frustration inför att vänta alldeles för många veckor innan nästa steg i processen. Stolt över att ha hanterat alla kaosreaktioner. Jag står upp, har fixat min och familjens vardag, aningens skakigt i vissa lägen men det har gått. Har tagit mig igenom tre första veckorna av insättning av en ny medicin och viktigast av allt jag har inte tappat kontrollen trots oändlig anstormning av skadeimpulser och självkritik. Jag ska igenom det här och det ska bli bättre!

Hamnade i soffhörnet framför en nyhetssändning igår kväll. Flera av reportagen handlade om flyktingkatastrofen som pågår i vissa afrikanska länder, Mellanöstern och i gränstrakterna till Europa. Det som händer är verkligen fruktansvärt och konsekvenserna och situationen för de människor som drabbas och befinner sig på flykt är nästan omöjligt att ta till sig. Kontrasten till mitt soffhörn, i vårt trygga hus i vårt jämförelsevis extremt trygga Sverige är så oerhört skarp. Trots det som har hänt mig och det som i vissa lägen begränsar och försvårar min tillvaro så är jag oerhört tacksam över att få leva i den trygghet som finns omkring mig. Att inte behöva fly från krig och konflikter, att kunna krama om mina barn och veta att det finns alla möjligheter för dem till att kunna få leva ett bra och tryggt liv.

Stå upp för sig själv

Träffade psykiatripersonen som det tidigare i veckan trasslade till sig med idag. Han skulle egentligen inte ha möjlighet att träffas förrens om tidigast tre veckor men efter att jag kontaktat honom via mail så hade han ändå, trots allt möjlighet att träffas. Förklarade vad effekterna av bristerna på information och tydlighet hade resulterat i för mig under de senaste dagarna. Har varit med om liknande, tidigare, skarpa situationer som tyvärr kommer obehagligt nära när jag hamnar i lägen som det som uppstod. Att inte kunna göra sig förstådd, att bli bedömd, kategoriserad, lämnad mitt i en svårhanterlig situation - att inte bli sedd som den jag verkligen är. Alla inre larm och akta dig signaler slår på för fullt och även om det inte var hans avsikt att jag skulle uppfatta situationen som jag har gjort så står jag nu med massor av rädsla och osäkerhet. Är en extremt trött, sliten men jag har klarat av dagarna som varit och jag har stått upp för mig själv. Det är väl nu som man ska "klappa sig på en eller båda axlarna" och varmt, äkta och länge hålla om sig själv, är ovan vid att göra det men nån gång ska ju vara den första.

Komma vidare...

Krock med utredande och planerande instanser inom psykiatrin. Vet verkligen inte för vilken gång i ordningen. Senaste året har kontakterna fungerat rätt stabilt så blir ställd och trött när  händer igen. Orka fortsätta, orka ha tålamod för ett bättre liv. Skulle vilja lämna alla psykiatrinstanser, slippa vara vårdtagare, kunna säga att jag klarar mig på egen hand, slippa känslan av att ta upp tid och resurser. Behöver dem tyvärr fortfarande för att kunna må och bli bättre. Att det ska vara så frustrerande, förbannat svårt att göra sig förstådd, komma rätt och få processen att gå framåt. Jag lever här och nu, tre veckors ytterligare väntan och reflektion inför ett nytt kommande möte är den fullständiga motsatsen till vad jag behöver. Får svaret att jag fastnar i negativt tänkande men det handlar inte om det, det handlar om mitt liv som jag har ansvar för att ta hand om och klara av. Bedömningarna som görs är livsviktiga för mig och det som skrivs och sägs är avgörande i förhållande till andra instanser som eventuellt kommer att få ta del av vissa bedömningar och diagnoser. Det är otroligt lätt att bli kategoriserad och bortsorterad så allt som lyfts fram kring min situation och den jag är måste stämma med hur det faktiskt är. Vill komma vidare...

Delar av det som varit

Ojämna, sköra dagar. Frustrationen som jagar, att inte kunna ge mig själv lugn i den tillfriskningsprocess som jag förhoppningsvis befinner mig i. Ännu en skruvad, väl dold variant av att göra mig själv illa. Det sitter inpräntat som en absolut självklarhet att nedvärdera, granska och kritisera mig själv, att endast finnas till för andra. Mönstret har funnits där under hela mitt liv. Ett sätt att klara sig, att bli sedd i en otrygg tillvaro. Mönstret är inte funktionellt längre, det behövs inte. Vill lämna det som jagar och kunna leva fullt ut i det trygga, fina liv som jag har omkring mig.

Älskade mamma som var sjuk i schizofreni redan innan jag föddes. Älskade vackra mamma som förstördes av alla mediciner och av att vara svårt sjuk under så många år. Släkt och bekanta backade från vår familj när mammas sjukdom accelererade. Pappa stod ensam kvar i en ständigt kaotisk livssituation tillsammans med mig och min syster - det var vi tre som till slut blev tvungna att lämna staden vi bodde i och mamma, hennes sjukdom blev en för stor risk för oss. Jag var en liten ljushårig tjej som precis som min syster var expert på att läsa av situationer, att alltid ligga steget före, extremt inriktad på alla andras behov, inte ta plats, inte vara till besvär, alltid med förhoppningen om att bli sedd. Rädslan och otryggheten fanns där från början, den ständiga rädslan för att livsviktiga andra skulle tas ifrån mig. Självdestruktiva beteenden som en liten tjej använde för att hantera otrygghet. Andra som under åren som följde gjorde illa, utnyttjade. 

Pappa inledde ett nytt förhållande där jag och min syster inte var medräknade av henne som han la till i våra liv. Svartsjuka, ständiga markeringar. Förväntades att vi inte skulle synas, inte störa deras relation. De hade pappas karriär inom kyrkan och församlingen gemensamt. Församlingsarbetet som krävde all tid och alltid hade första prioritet. Vad är väl en familj och ens barn i jämförelse med en församling. Det är verkligen helt obegripligt hur man kan välja bort sina barn som finns där precis intill en - hur är det möjligt att inte se, att inte bry sig om. För ett par år sedan sa pappa att han borde ha funnits där för oss på ett helt annat sätt, sagt ifrån mot henne, gjort annorlunda redan från början men att det var för sent att ändra på någonting. Kylan, distansen och oviljan från hennes sida har alltid funnits där genom åren. 

Jag lämnade dem redan när jag var fjorton. Var tunn, självskadande, anorektisk, tyst. Hamnade på ett Hasselakollektiv för yngre som fanns på orten där jag gick på högstadiet. Det var jag som letade mig dit. Det fanns trygga vuxna där, en plats som jag behövde. Orsakade kaos för min pappa och för henne - inte av oro för hur jag mådde och vad som hänt utan för vad andra skulle tycka och hur andra skulle reagera. Myndigheterna som betalade placeringen, protesterade flera gånger. De kunde inte få ihop hur jag som kom från en så ordnad familj inte kunde bo kvar hemma. Familjen som de såg var en kuliss, de frågade mig aldrig om hur jag mådde och varför jag inte klarade av att bo kvar hemma. Sliten, trasig, villkorad, jag ville bara hitta en lösning för att överleva.

Från 16 år och framåt bodde jag och fick klara mig själv. Ensam, alldeles för tunn, ledsenhet inuti, saknad efter andra, fast besluten att klara mig. Ständigt granskande, drivande självkritik, skada för att överleva. Destruktiva relationer - män, kvinnor som jag levererade vad de ville ha till. Medvetet göra våld på sig själv - situationer som jag i många fall visste att jag inte borde utsätta mig för. Ständigt utmana sig själv, avstängd kropp, bekräftelse av obefintligt egenvärde. Leverera och prestera utåt, synas i andras ögon, fixa gymnasiet och universitet, jobb och början på en karriär. Under åren har jag nånstans innerst inne vetat att det inte var hållbart att jag behövde hjälp med att hejda det jag levde i. De gånger som jag repat mod till att söka lösningar har de som jag mött i många fall inte kunnat förstå och få ihop hur jag som ser så hel och ren ut, som har en fungerande ekonomi och ett bra jobb kan vara trasig. 

Det har verkligen varit svårt att få hjälp att ta sig ur och bryta med det liv som jag har levt. Första gången som jag kom i kontakt med specialistpsykiatrin och blev sjukskriven var 2005. Under året som följde skrev de läkare som jag hade kontakt med ut otroligt mycket mediciner till mig. De bedömde mig som tillförlitlig och att jag hade kontroll på läget och det lyckades inte få grepp om omfattningen av min självdestruktivitet. Det enda jag ville var att kunna fungera och leva, medicinerna gav en falsk och väldigt tillfällig och i vissa fall farlig lösning. Jag tappade kontrollen vid flera tillfällen, överdoserade, skadade, kollapsade, blev inlagd på akutavdelningar och inom slutenvården. Året blev fullständigt kaos. Ständiga temporära åtgärder och lösningar, otaliga hyrläkare med ofta helt skilda bedömningar och åsikter. Troligtvis har jag förbrukat min andel av änglavaktstillfällen.

2006 fick jag till slut chansen att få komma till ett behandlingshem och var kvar där till hösten 2007. Absolut livräddande, blev temporärt ihoppusslad men största delen av orsakerna till varför jag hade hamnat i livssituationen som jag befann mig i kom vi inte in på under tiden jag var där. Jag blev utskriven och begav mig ut i en ny del av mitt liv med förhoppningen att livet skulle bli helare. Otroligt mycket har hänt och jag har lyckats förändra många delar av mitt liv. Lever tillsammans med älskade familjen. Har kärlek och trygghet omkring mig men trots det så finns det som varit kvar som ett hotande hinder med begränsningar för att få finnas och leva fullt ut. Får bra och professionell hjälp sen lite mer än ett år tillbaka. Förhoppningsvis kommer jag att kunna komma vidare genom den psykologiska utredning som jag har gått igenom under våren. Jag vill så otroligt mycket men måste hitta vägar att läka.

Att hitta rätt

Träffade min läkare idag. Släppt den medicin som jag testat under senaste månaderna. Biverkningarna blev för svåra att hantera. Skulle verkligen vara hjälpt av att hitta en medicin som fungerar för mig. Att få slippa en del av svängningarna och lugna känsligheten och rädslan. Han kom med ett nytt förslag på en annan medicin. Jag sa ok till att testa. Han är bra och det känns som att det går att lita på att han verkligen gör det han kan för att vi ska komma fram till en lösning för medicinering och sjukskrivningsnivå som är hanterlig. Vill må bra nu, vill inte vara sjukskriven i någon omfattning längre. Rådvill, rädd och osäker.

Vad behövs för att jag ska bli bättre?

Hur stabil och hel kommer jag att kunna bli?

Det är verkligen ensamt att befinna sig i en sjukskrivning- och rehabiliteringsprocess. Det är svårt att veta vad och hur man bäst svarar när andra frågar om varför man är sjukskriven, hur man mår och när man kommer att komma tillbaka igen. Andra får ofta inte ihop det hur jag som verkar vara så hel och fungerande kan vara trasig. Vill må bra och kunna leva i det liv som jag har omkring mig utan att begränsas av ledsenhet, rädsla och inre kritik.

Känslostormar

Arg femåring på väg hem från förskolan idag. Jag märkte att han blev arg, besviken och ledsen av en händelse längs vägen. När jag frågade honom hur det var så riktades all ilska och besvikelse mot mig och han levererade allt som tillhör kategorin ilska under de tjugo minuter som följde. Valde att inte vika, försökte nå fram till honom och förklara att det är ok att känna sig arg och ledsen men att man inte får skrika och slåss. Efter många långa vibrerande minuter kom vi till slut fram till vad det var som hade dragit igång situationen och känslostormen lugnade sig. När jag är mitt i situationen kan jag oftast vara lugn och konstruktiv men som idag, efteråt blir jag otroligt trött, självkritisk och osäker på vad det var som hände och om jag kunde ha agerat på något annat och bättre sätt.

När jag blev förälder för första gången då älskade femåringen kom till världen hade jag en bild av att om man bara finns nära och kramar och älskar sina barn tillräckligt mycket så kommer man i alla lägen att nå fram till dem. Utmaningen som förälder visade sig vara långt mycket större än så. Redan från allra första stund har de varit alldeles egna individer med massor av känslor och personlighet. Skillnaderna jämfört med mig som växte upp i en extrem familjesituation under livsvillkoret att alltid anpassa mig till andra är enorma. Även om jag som förälder blir helt ställd i vissa lägen och att känslostormarna ibland blir väldigt tuffa så är jag glad över att mina barn vågar känna och uttrycka alla slags känslor. Hela mitt liv har präglats av de händelser, mönster och villkor som jag växte upp med. Mina barn ska aldrig utsättas för det som hände mig. De är de Finaste och det bästa som har hänt mig - älskade smågrabbar ❤️

Veckorna som kommer

Mycket kommer hända och förändras under veckorna som kommer. Utlåtande från psykologutredningen, ny psykologkontakt som ersätter den tidigare betydelsefulla och bra som tyvärr slutade innan sommaren. Förhoppningsvis kommer vi komma fram till en planering av vad som behövs jobbas vidare med för att jag på sikt ska kunna fungera på egen hand utan kontakter med öppenvården. Skulle göra närapå vad som helst för att bli självgående, att kunna få säga det är tillräckligt stabilt nu, jag klarar mig, tack för all hjälp! Det är en bit kvar innan jag är där men hoppet finns :)

Ska bege mig till jobbet om en stund för första jobbpasset efter semestern. Kommer fortsätta på 25% ytterligare ett par veckor, troligtvis klokt eftersom det händer mycket inom min rehabprocess. Utgångsläget inför att jobba igen känns rätt ok. Osäker på vad jag orkar och balansgången kommer att bli hårfin. Struktur och planering är som alltid lösningen för att dagarna ska fungera för mig och resten av familjen men det kräver att vi är synkade och att vi har tillräckligt med ork till att vara förutseende och organiserade i allt vardagligt. Hoppas att det blir en bra dag idag!

Förändra

Två dagar på Legoland. Massor av intryck och upplevelser för hela familjen. På gränsen till alltför mycket intryck för mig. Hotellnätter och massor av mil tur och retur som kommer ikapp i efterhand. Ungarna är sköna i sin sortering av vad de tycker är roligast när de får frågan. Det är enkla, oväntade delar av resan som de uppskattar mest, avundas deras sätt att vara och glädjas.

Har kraschat efter en löptur för ett par timmar sedan och försöker reparera kropp som sa ifrån. Vet att det händer då och då men det oroar och sänker. Ovana att i stunden tro att det som inträffar ska gälla för alltid, ovillkorligen och oåterkalleligt alltifrån strul med kropp som bråkar till allt möjligt annat. Behöver lära att det inte alltid är kört även om det känns så just för stunden. När det gäller kropp är det svårhanterligt, värdet i mig och den jag är är fortfarande så lågt och kritiken ligger så nära. Alla år av extrema krav och att vilja sig själv så illa sitter otroligt djupt och kostar fortfarande massor av kraft. Tufft att inse att att jag inte längre fixar att vara med i tempot, utåtriktad, längst fram, levererande och presterande. Vill inte leva som jag har levt men är extremt rådvill och osäker på vem jag är att utgå ifrån. Rasering av självbild pågår inför uppbyggnad av ny.

På väg mot höst

Luften känns mer och mer höstfylld, en annan doft, täckande mörker, fuktig kvällskyla. Mörker är lika med rädsla och otrygghet som sitter inpräntat långt långt inne. Trots allt mår jag ändå rätt ok just nu, just idag men det finns stråk av oro inför hösten och alla kommande dagar av jobb och vardag som touchar förbi från och till. Behöver få fatt på min läkare för att komma fram till vilken omfattning som jag ska jobba efter att min nuvarande deltidssjukskrivning går ut vid månadsskiftet. Sidan av mig med fart, självförtroende och energi röstar otvetydigt på att öka jobbdelen medan den trötta, slitna sidan är osäker på vad som är möjligt att orka och klara av utan att rasera det som lyckats byggas upp under det senaste året. Det är helt klart en utmaning att komma fram till vad som är klokast och att kunna plocka ihop sig själv inför min läkares kommande frågor om hur det är och hur jag mår. Ojämnt kvalar in som ett väl beskrivande svar.

Kommer behöva säga att jag gett upp den medicin som vi gemensamt kom fram till att jag skulle pröva. Tanken var att medicinen skulle hjälpa mig att hantera de tuffaste påslagen men den massiva trötthet och känslan av avstängdhet som jag hoppades var övergående insättningseffekter har hållit i sig under hela sommaren och det funkar helt enkelt inte i kombination med dagar och familj som behöver närvaro och ork. Jag vill att medicinering ska få mig att må bättre inte sämre. Tänk om det kunde vara möjligt att någon gång hitta rätt när det gäller mediciner. Får fortsätta med kombinationen att försöka ta hand om mig så bra som möjligt, springa mina löppass och ta till behovsmediciner när det blir ohanterligt. Låter enkelt men stundtals i realiteten kan det vara närapå omöjligt - att orka och vilja mig själv väl. Räddningen i de skarpa, utsatta lägena är de Finaste, min familj - det absoluta argumentet till att fatta kloka beslut.

Trygghet

Trygghet - basalt, viktigt och avgörande för så oerhört mycket. Trygghet och kärlek från trygga andra får ungar att växa, får dem att våga ta sig an livet och världen, får dem att bottna i sig själva oavsett vilka händelser de ställs inför. Har två av de absolut finaste två smågrabbarna nära intill mig och i allt som de ställs inför i deras små världar blir det extremt uppenbart vad som saknades för mig när jag var i deras ålder. Minnena och bilder från då kommer ofta och hamnar i vissa lägen på repeat. En känsla som sveper förbi, rädsla som ockuperar, en skörhet i förhållande till allt som omger mig och till allt vad livet innebär. Fightas för att göra precis allt för att de ska få den trygghet som saknades för mig och det märks att tryggheten finns där. Lyckan och kärleken att varje kväll få stryka deras kinder och viska till dem - jag älskar er!

Vackert och lycka...

Vi är i skärgården igen. Var här tidigare i sommar. Stället är helt fantastiskt fint och vi får låna det i utbyte mot att vi tar hand om trädgården ett par timmar. När vi kom igår lyste solen och allt var varmt och stilla. Morgonen idag började lika soligt men under senaste timmarna har det börjat blåsa alltmer. Älskar havet och vind - tillvaron kan verkligen vara förunderligt vacker, lycklig att få vara just här just nu.

Vilja

Vill så ofta så mycket mer än vad jag egentligen har ork till. Otroligt frustrerande på så många sätt att det tar så otroligt mycket kraft att inte vara riktigt hel. Har många gånger velat byta till en "vanlig" diagnos som är lätt att förklara och förstå. Genomgå den här behandlingen, gör de här förändringarna av ditt liv så är du frisk sen. Senaste dagarna har vi varit iväg och träffat vänner och delar av min familj. Vissa runt omkring mig vet att jag inte alltid mår helt ok, att jag har en trasighet som jag jobbar på att lära mig att hantera. Vill vara hel, vill få må bra, vill orka prata skratta, orka vara igång till långt in på natten när jag träffar familj och vänner och inte har setts på länge. Vill att alla intryck som sveper förbi ska beröra precis lagom mycket - vill vara allt som är jag, vill ofta så mycket mycket mer. Balans var det visst ja - balans mellan allt driv, allt som vill, allt utåtriktat, levererande, presterande som andra oftast ser - balans till de andra sidorna av trötthet och frustrerande frustrerande begränsning.

Senaste halvåret har jag gått igenom en psykologisk utredning som genomförs på den öppenvårdsmottagning som jag tillhör. Utredningen har genomförts för att ta reda på vad som orsakat de sårbarheter som jag har med mig, om möjligt att komma fram till en diagnos som stämmer överens med mina svårigheter och för att ringa in vad som är avgörande för att jag ska kunna må så bra som möjligt. När det hela drog igång trodde jag att vi skulle träffas ungefär tre till fem gånger men våren har passerat och vi har träffats mer än tio gånger. Processen har varit otroligt tuff att gå igenom men det har varit bra och nödvändigt att få sortera min livslinje och många händelser är inte riktigt lika hotande och svåra att förstå efter att vi har satt in dem i förhållande till allt som har hänt. I augusti kommer jag att få ta del av ett utkast till sammanställning av vad utredningen har resulterat i och jag hoppas att det kommer ge mig ytterligare förståelse kring varför jag mår som jag gör och vad jag kan göra för att förändra. Saknad, ledsenhet, spår av sorg och mörker går inte att ta bort men det kan matchas med allt ljus och all glädje som tillvaron omkring mig omger mig med.

Det första....

Orden som vill skrivas och har velat bli skrivna sen så lång tid. Så mycket har hänt - livsbitar, glimtar, minnen - bit för bit på väg att bli alltmer sorterade. Allting kommer till och med kanske bli hanterligt - virvlar av liv som står framför mig. Trots allt som hänt är det meningen att jag ska leva - finnas - vara - andas...